LO:s utspel i måndags var en konstruktiv idé om hur arbete och studier kan förenas. Denser ut att vara en öppning där låsningar länge varit hårda. Delvis i politiken. Men ännu mer mellan de mindre kompromissvilliga falangerna hos arbetsmarknadens parter. LO har kommit med en konstruktiv ansats för hur arbete och studier kan förenas.
Det LO nu kallar ”utbildningsjobb” avsesvara en möjlighet för personer som är arbetslösa, i åldrarna 25-45 år. Modellen förutsätter avtal mellan parterna, i praktiken sannolikt avtal på förbundsnivå med branschanpassningar. Dessa är tänkta att tillkomma inom ett ramverk som staten och de centrala parterna får på plats.
Inom flera sektorer behövs det förmodligen medverkan från ett håll till, nämligen kommunala och andra skolor. Ska man arbeta deltid och samtidigt utbilda sig för att klara jobbet, kommer det ofta att handla om ämnen på gymnasienivå, och yrkeslinjer på gymnasiet. Det kräver en anpassning, inte bara hos skolhuvudmän, utan också när det gäller de statliga bidragen till kommuner, studiestöd och arbetsmarknadspolitik. Men det är inte där den svåraste biten finns.
Det svåra är för det första att verkligen bryta igenom de mentala och ideologiska barrikader som rests på många håll, när det gäller ingångslöner och enkla jobb. Där har LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson av allt att döma gjort en insats. Före jul var det ett närmast pinsamt haveri i förbindelserna mellan LO och Svenskt Näringsliv i just denna fråga. Desom ogillade att kompromissa fickförhandlingarna att stanna av innan de ens kommit i gång på allvar. Regeringens missnöje när detta hände var inte högljutt, men ändå tydligt. S-statsråden har haft skäl att tala allvar med LO-ledningen. Att aktörer hos arbetsmarknadsparterna saboterar etableringen av nya invånare på arbetsmarknaden har vare sig regeringen eller landet råd med.
Nästa svåra uppgift är att utforma avtal och statliga regler så att ”utbildningsjobb" – och de andra avtalsregler och åtgärder som också kan bli resultatet – verkligenfungerar och används flitigt i privat och kommunal sektor. Detta är en mycket kritisk punkt. Förhandlare som är ovilliga kan sabotera med att kräva för mycket och inte söka lösa upp knutar.
De avtal om yrkesintroduktion som först uppfanns hos IF Metall, när Stefan Löfven var ordförande där, fick mycket stöd på flera håll i politiken. Så småningom slöts en rad branschavtal. Men de används för sällan. Fack och arbetsgivare behöver på gräsrotsnivån verkligen gå in för att nya möjligheter som införs också används.
I frågan om ungdomars och flyktingars väg in på arbetsmarknaden måste de sterila ställningskrigen avslutas, hos parterna såväl som i politiken. De är till skada, inte bara för arbetslösa, utan minst lika mycket för samarbetsmöjligheterna i den demokratiska politiken i stort
Är parterna kreativa kan de hitta, inte bara en, utan förmodligen flera vägar för praktik, inskolning och ökat arbetskraftsdeltagande. Sådant ger fler nya fackliga medlemmar i arbete och färre bidragstagare. Gör man detta rätt är det inte en nedpressning av lågavlönade i fattigdomdet handlar om, utan tvärtom en höjning av mångas livslöner.