Hon har rätt. Moralpanik är precis vad detta handlar om. Ett mediedrev gjorde att det som partiledningen nyligen ansåg vara rätt plötsligt blev fel. Liberalerna, Sverige och Europaparlamentet förlorar nu en av sina mest kompetenta och inflytelserika politiker.
Saken gäller hennes plats i två bolagsstyrelser, i industriföretaget Beijer Alma och i Elekta som producerar medicinteknik. Efter att Sveriges Television rapporterat om hennes sammanlagda styrelsearvode på runt 70 000 kronor i månaden, restes frågor om lämplighet och intressekonflikter.
Kritiken mot Cecilia Wikström är orättvis. Styrelseuppdragen står inte i strid mot Europaparlamentets etiska regelverk.
Någon intressekonflikt i förhållande till Wikströms politiska arbete, bortom regelverket, går inte heller att se. I parlamentet har hon huvudansvaret för revideringen av Dublinförordningen och införandet att ett nytt asylsystem, inte för något som rör de två bolagens verksamhet.
70 000 kronor i månaden är mycket pengar men de kommer från två, inte ett bolag. Den omständigheten försvinner lätt i resonemang om hypotetiska ekonomiska hållhakar.
Arvodena är heller inte satta specifikt med hänsyn till Cecilia Wikström utan utifrån objektiva kriterier för styrelsearbetet och bolagen. Alla vanliga ledamöter får lika mycket. Det som vägs in är sådant som antal sammanträden, tidsåtgång för inläsning av material men även bland annat styrelseledamöternas personliga ansvar och riskexponering. Det är vanligt att arvodet för en styrelseledamot i större bolag uppgår till 5-10 procent av vd-lönen. Beijer Alma och Elekta omsätter runt 4 respektive 11 miljarder kronor per år.
I motiveringarna till förslagen från de två bolagens valberedningar lyfter man fram Wikströms breda kontakter och kunskap om europeiska näringslivs- och samhällsfrågor, samt hennes tidigare arbete med chefsrekrytering. Fokus på sådana kvalifikationer ligger i linje med många företags ambition att i sin styrelsesammansättning numera inte enbart ha traditionella kravprofiler med tyngdpunkt på erfarenhet av operativ företagsledning, inte minst för att få in fler kvinnor.
Men oavsett vad man tror om allt detta kvarstår faktum: Cecilia Wikström har hela tiden varit öppen med sina styrelseengagemang. Platsen i Beijer Almas styrelse står till och med i det CV som ligger på hennes hemsida.
Liberalernas partiledning har inte förnekat att Wikström informerade den om uppdragen innan hon fick dem förra året, och att partiledningen inte såg några problem. Under nomineringsprocessen för EU-listan 2019 hade hon ett nytt samtal om saken, denna gång med valberedningen. Även där var det grönt ljus.
När så styrelseposterna och arvodena började bli ämnet i ett drev i vissa medier fick ledande partikamrater kalla fötter. Liberalernas etikkommitté kom med ett tillrättalagt utlåtande, med fokus på arvodenas storlek, och partistyrelsen ställde Wikström inför något som den framställer som ett val: styrelseposterna eller platsen på EU-listan.
Det är absurt. Wikström har bett partiet om lov, fått det och har försvarat sina styrelseplatser när det börjat blåsa, i tron om att partiet står bakom henne. Om hon därefter hade avsagt sig styrelseuppdragen, under press från partiet, hade hennes personliga trovärdighet sannolikt tagit mycket skada. Att partitopparna har uppträtt som kappvändare hade inte gjort det lättare för Wikström att möta väljarna som en sådan.
Mediedrev är förvisso riskabla för partier. Men att stå emot sådana drev när man har respektabla argument, är något som skapar mer respekt och gör det svårare för både drevmakare och politiska fiender en annan gång.
Ett stort ansvar för Liberalernas inkompetenta och hållningslösa hantering av frågan faller på partisekreteraren Maria Arnholm, som har en särskild roll både i partiets interna liv och i dess valarbete. Det bör vägas in i diskussionerna om henne som en möjlig efterträdare till Jan Björklund.