Med ett USA styrt av en Obama, en Clinton eller rentav en Bush hade följderna av ett försvagat tyskt ledarskap varit mindre oroväckande, fastän EU-samarbetet även då hade påverkats negativt av en period med osäkerhet och vilsenhet i tysk inrikespolitik. I Trumps tid breder en hotfull, bullrig extremism och en oförmåga till konstruktivt samarbete, ut sig på flera håll. Senast har det skett i presidentvalet i Brasilien, ett land som är viktigt i både världsekonomin och den globala miljöpolitiken.
Inom energiområdet, en nyckelfråga i klimatpolitiken, har visserligen Angela Merkel gjort sin främsta felbedömning. Efter att en tsunami förstörde en japansk kärnreaktor följde hon den skengröna opinion som länge präglat tysk, och i viss mån svensk, energipolitik. Hon satsade på att stänga av kärnkraften men låta brunkolet ha kvar sin huvudroll som baskraft i tysk elförsörjning. Senare har kolets miljöfaror börjat tas mer på allvar i Tyskland. Men den omsvängningen är bara påbörjad.
Trots detta har Angela Merkel i en rad andra frågor varit en trygg och stabiliserande kraft, Hon gjorde mycket för att hålla Västeuropa samlat och införa och upprätthålla sanktioner efter Kremls aggression mot Ukraina. Hon har stått för att hålla Tyskland kvar på den politiska linje där konservativa, liberaler och socialdemokrater förenats i att landet ska göra bot och bättring efter det nazistiska skräckväldet.
När en klyfta öppnats tvärs genom flera av Europas konservativa och kristdemokratiska partier har Merkel entydigt stått för samverkan med socialdemokrater och liberaler inom den breda center som står ytterlighetskrafterna emot. En del av hennes fiender är de som likt Österrikes kristdemokrater i stället vill liera sig med en radikalt antiliberal nationalkonservatism, som lutar mot fascism och har sina sympatier hos Putinregimen snarare än hos EU:s demokratier.
Angela Merkel fortsätter tills vidare som förbundskansler. Att hon, vid 64 års ålder, och efter många slitsamma år i spetsen för fyra regeringar, vill lämna partiledaruppdraget vid CDU-kongressen i december är inte konstigt. Men det sker direkt efter att båda regeringspartierna tappat vardera elva procentenheter i Hessen – där båda förlorat åt flera håll, och mest till dels de gröna – numera allt mer av ett mittenparti – dels det högerextrema AfD.
Att partiordföranden är minister och regeringschef är vanligt, men ingen riktig nödvändighet, i Tyskland eller i andra länder. De tyska socialdemokraternas partiordförande, tidigare arbetsmarknadsministern Andrea Nahles, sitter nu inte i regeringen. Men Angela Merkels regeringsunderlag sviktar. Det gäller både högerflygeln på hennes egen sida och socialdemokraternas reaktion på upprepade väljarförluster, även i Hessen.
Till stor del kommer tysk politik att under en tid vara upptagen av partiledarfrågan och regeringsfrågan. Det borde normalt gå bra att byta både regeringschef och olika partiledare i Tyskland utan att beslutskraften i hela EU påverkas negativt. Nu breder dock osäkerhet ut sig i mycket mer än personfrågor. Samtidigt har behovet ökat av konstruktiv internationell samverkan, både i klimatfrågan och inför den kommande finansiella kris som dessvärre kan stå på lut.
Det är dåliga nyheter, som bör inskärpa allvaret i de svenska regeringsförhandlingarna. Samhällsekonomiska påfrestningar, liksom EU- och andra utrikesfrågor, ställer krav på beslut som behöver kunna förankras brett.