Arbetsmarknadens parter borde kunna uträtta mycket, men har hittills åstadkommit mindre än till exempel utbildningsväsendet – för att inte tala om enskilda personer och ofta ganska små företag.
Nu är ändå något viktigt på gång mellan några fackförbund och deras motparter – intressant nog i både privat och kommunal sektor. Enligt SR Ekot är man överens, mellan bland annat Teknikföretagen på den ena sidan och IF Metall samt Kommunal och Unionen på den fackliga. Samtalen inleddes i våras, och det man siktade på bedömdes i juni som klart positivt här på ledarsidan.
Uppläggningen som den nu beskrivs har stora likheter med det Teknikföretagen och IF Metall började resonera om, och som även den kommunala sidan inbjöds att vara med i.
Etableringsanställningar ska, som det tycks, vara tänkta dels för ungdomar på väg mot långtidsarbetslöshet upp till 25, dels för en del långtidsarbetslösa över 25 – samt inte minst för dem som är nya i landet och på arbetsmarknaden och som behöver läsa svenska parallellt med jobbet. Staten ska bidra med en utfyllnad mellan en låg lön från arbetsgivaren och den nettoinkomst man kan få vid en lägsta avtalsenlig lön.
Att arbetsmarknadspolitik innehåller olika slag av anställnings- och utbildningssubventioner är det vanliga. Den som kommer fortare in i arbetslivet, eller återvänder snabbare efter arbetslöshet, kan bli skattebetalare under längre tid.
Själva förekomsten av ett statligt stöd borde inte alls avskräcka regeringen – och inte heller de mer ansvarsfulla personerna inom oppositionen i riksdagen. Men inget sådant här är klart förrän allt är klart. Det har gått mycket troll i frågorna om att underlätta nyinvandrades steg över arbetsmarknadströskeln.
Parterna bakom Industriavtalet uppträder ännu en gång i samspel med parterna i kommunsektorn, främst Kommunal och SKL. Tidigare försök att hantera frågan mellan huvudorganisationerna LO och Svenskt Näringsliv .hade runnit ut i sanden. Troligen blev det så därför att det på en del håll finns inte bara fruktan för inverkan på lönebildningen, utan även en ovilja mot kompromiss. Något inte helt sällsynt är en önskan att söka politisk konflikt – och att då motverka samförståndslösningar som kan bidra till att dämpa även partipolitikens konfliktnivå.
Oavsett om alla fackförbund kan enas eller inte bör de förbund som är överens gå vidare, och deras uppläggning bör få ett konstruktivt bemötande av både regeringen och de fyra partierna som deltog i den förra regeringen.
Att detta initiativ inte hjälper alla eller löser alla delfrågor är ingen acceptabel ursäkt för att säga nej och försöka blockera, vare sig inom LO eller i riksdagen. Inom olika delar av arbetsmarknaden skiljer sig förkunskapskrav och rekryteringsbehov. Inget kan fungera i alla slags arbete.
Om kommunsektorn och industrin ser gemensamma intressen och vill ta gemensamt samhällsansvar bör detta välkomnas.
Blir det dessutom resultat av det senaste initiativet till förnyade samtal mellan LO och Svenskt Näringsliv om avtalsändringar beträffande anställningsskydd kan även det bidra till sänka konfliktnivån – också i politiken. Det kan verkligen behövas.