Visst pratades det om globala miljöproblem och klimathot. Men resten av den svenska politiska debatten gjorde halt utanför dörrarna.
Hej och välkommen till sänkt arbetstid, höjd flygskatt, rätt till familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd som huvudregel.
Fler arbetade timmar och poliser, hårdarestraff, en restriktiv flyktingpolitik och systemkollaps – det får andra ägna sig åt. Åtminstone tills nästa regeringssammanträde.
För Miljöpartiet kommer de principiella ställningstagandena inte att blomma ut i ett fint valresultat. Partiets trovärdighet har redan kompromissats bort på Rosenbad.
Däremot kan det mycket väl vara en valvinnare för andra partier att inte känna åt vilket håll det verkar blåsa och skynda dit. I alla fall sett till opinionsmätningarna.
Sedan valet 2014 har Centerpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i många fall stått rätt stilla politiskt och majoriteten av deras utspel har legat hyggligt i linje med en politik som väljarna känner igen och förknippar med partiet. Under samma period har de stigit i opinionen, medan övriga tappat.
Exempelvis slog Gustav Fridolin i sitt invigningstal fast att ”kärnkraftens framtid är död”, medan språkrörskollegan Isabella Lövin glatt meddelade att ”vi har höjt bensinskatten”, när hon avslutade kongressen.
I samma konsekventa anda handlade Centerpartiets senaste utspel om att strandskyddet bör slopas för att öka möjligheterna att bygga attraktiva bostäder runt om i landet, bland annat med syfte att fler ska välja att bo utanför storstäderna.
Lika lättigenkännlig är Jonas Sjöstedt (V), som förra veckan twittrade att reformen där alla skolungdomar i sommar får åka avgiftsfritt med kollektivtrafiken är signerad Vänsterpartiet. Svaret från justitieminister Morgan Johansson (S) löd att det "inte varit möjligt om viinte stramat åt migrationspolitiken".
Tweeten säger mer om det politiska samtalsklimatet än om reformen, som hade kunnat genomföras oavsett om V, S eller SD satt de migrationspolitiska ramarna. Skillnaden är att om en SD-politiker skrivit den, hade linjen varit enkel att härleda till partiets barndom, medan många studsar när ord som för bara några år sedan var otänkbara från någon annan än SD kommer från ett statsråd.
Svängningen, som har fått S-företrädare att slänga in handduken och sidoorganisationerna att reagera, är inte nödvändigtvis en smart strategi. Enligt forskaren Jenny Andersson minskar väljarstödet för socialdemokratiska partier i Nordeuropa när de klubbar igenom integrationspolitiska program som delvis styrs av extremhögerns principer (TT, 27/5). Detta eftersom ett parti som erbjuder en urvattnad version av populisthögerns politik och retorik skrämmer bort vissa väljare, medan andra söker sig till originalet, och Socialdemokraterna är nu nere på 24-25 procent.
Samtidigt valsar regeringskollegan Miljöpartiet runt riksdagsspärren, precis som de allt hårdare Kristdemokraterna och otydliga Liberalerna. Moderaterna är i sin tur nästan tillbaka på valresultatet, som i sig inte var någon toppnotering, och verkar likt S köra hårt på sin forna spinndoktor Per Schlingmanns mantra ”stå aldrig still”.
Det kan vara ett bra tips, beroende på åt vilket håll, hur långt och framför allt varför man går. Inget parti kan gillas av alla, men om väljarna vet var företrädarna står, och på vilka grunder de landat där, vinner politikerna ofta åtminstone respekt.
Därför är det en god idé att stänga omgivningen ute och göra en omvänd Schlingmann: Stå still.