Skattebesluten ska tas nationellt, inte i EU-sammanhang. Och när britterna går ur ska EU:s utgifter hållas tillbaka så att avgiften för kvarvarande länder inte höjs.
I båda fallen har regeringen haft stadigt stöd i riksdagen, och inte minst finansminister Magdalena Andersson (S) har gillat att uttrycka sig kategoriskt och kompromisslöst. Det har funnits goda skäl – när det gäller avgiften.
Vad gäller EU-beslut om skatter är det också rätt att hålla emot – i det fall det skulle gälla en mer allmän överflyttning av skattemakt till europeisk nivå. Däremot finns tänkvärda argument för enstaka undantag. Ett viktigt finns redan: Ramverket för momsreglerna.
En lägsta tillåten nivå inom EU för priset på utsläpp av koldioxid skulle också vara motiverad. Den klimatpolitiska fripassagerarmentaliteten i en del regeringar skulle då motverkas.
Inför förhandlingarna om EU:s flerårsbudget är det dock läge för flexibilitet – och det i båda frågorna, även den om avgiftsnivån efter ett brittiskt uttåg. Riksdagen bör låta regeringen ha rörelseutrymme. Det är dags att minnas att det i frågor där en uppgörelse måste sökas kan vara ett misstag att ge sig själv ett för litet utrymme att förhandla och kompromissa inom. Vill det sig illa kan det sluta med att man inte påverkar alls, och i slutändan inte har någon annan rimlig utväg än att finna sig i det som andra enats om.
Den svenska linjen om medlemsavgiften förutsätter att samma linje följs av Tyskland, som ger det största nettobidraget till EU:s budget. Oavsett hur det nu går med den tyska regeringsfrågan har det blivit ett faktum att kristdemokrater och socialdemokrater i Tyskland blev ense om att medge en ökning av avgiften till EU. De vill möjliggöra en överenskommelse och få plats i budgeten för en del angelägna saker. Därmed blir det meningslöst att vara alldeles kategorisk från svensk sida om att budgeten ska skäras ned så mycket att avgiften kan hållas helt oförändrad efter ett brittiskt utträde.
Det finns något betydligt mer viktigt att driva. Det borde inte få förekomma att länder vägrar följa EU-beslut fattade i laga ordning och sedan ändå lyckas kvittera ut regional- och jordbruksstöd utan avdrag.
Samma sak gäller koldioxidutsläppen. Något som inte borde få upprepas är det som skedde efter att åtagandena enligt Kyotoavtalet fördelades. Då struntade flera av de största bidragsmottagarna bland EU-länderna blankt i vad de skulle göra. De eldade kol och olja utan större hämningar, men slapp helt ekonomiska konsekvenser. Stränga regler, där brott mot beslut leder till bortfall av EU-anslag, blir kontroversiella. För att ändå nå resultat är det bättre att inte vara alldeles oflexibel om avgiften och den totala budgetomslutningen.
Skälen är också svaga för att inte släppa förbi några undantag alls vad gäller EU-beslut som påverkar skatter. Den franske presidenten Emmanuel Macron har förslag som skulle kunna leda till ett EU-bestämt golv för de nationella koldioxidskatterna. Det borde vara ett viktigt mål att uppnå.
En i EU överenskommen skatt på plast nämns just nu ofta. Omöjligt borde det inte få vara. Det finns miljöskäl. En plastskatt är inte ett sådant stickspår som den förr mycket omtalade men ohjälpligt feltänkta omsättningsskatten på finansiella transaktioner.
Inte bara plastskatt utan även flygskatt skulle vara högst vettiga på Europanivå. Men ett golv för koldioxidskatt är mer angeläget.