Det berättade han när rättegången i sommarstugemorden fortsatte på onsdagseftermiddagen i Västmanlands tingsrätt.
‒Jag gjorde det här, tänkte att det kanske skulle behövas. Hon lyssnade inte på mig. Hon ville bara sticka och de här grejerna skulle kunna hjälpa mig, berättade han.
Det var efter föräldramordet som pojkvännen befann sig i Stockholm för att köpa knark som han kom att prata med mannen som sålde, en tidigare vän. Han berättade för vännen vad som hade hänt och vad han hade gjort. Vännen frågade om inte kvinnan vars föräldrar han attackerat hjälpte honom.
Då berättade pojkvännen att han inte litade på henne. Hon pratade mest om sitt och brydde sig inte om honom kände han. Vännen funderade ett tag och förslog sedan att pojkvännen skulle spela in ett samtal med 42-åringen. Han skulle försöka få henne att prata om mordet och hur det var planerat. Han köpte inspelningsutrustningen och lyckades enligt egen utsago, så småningom få 42-åringen att prata fritt om mordet och hur mycket hon hatat sin pappa och hur hon planerat mordet.
Efter ett tag blev 42-åringen trött och gick och la sig för att sova. Då mötte pojkvännen vännen som hade väntat på honom på hotellet i Stockholm där de befann sig, och gav honom ljudinspelningen. Vännen fick också två tröjor av pojkvännen. Båda med den mördade mannens blod på, berättade han.
Den ena tröjan var den han haft på sig vid knivattacken och sedan bytt ut. Den andra hade 42-åringen burit. Han hade hittat den hemma dagen efter mordet och hade tagit hand om den. Till 42-åringen hade han sagt att han slängt kläderna. I själva verket hade han lämnat dem till vännen som en slags försäkring. En garanti om han skulle hamna hos polisen och 42-åringen inte hjälpte honom.
‒Jag ville tvinga henne att hjälpa mig. Jag litade inte alls på henne. Hon planerade allt själv. Det enda jag ville ha hjälp av henne med var att inte åka dit, att inte fastna hos polisen, sa han.
Både åklagare och advokater ville veta hur pappans blod hade hamnat på 42-åringens tröja. Pojkvännen förklarade att han hade kommit åt 42-åringens axel med sin ena blodiga hand när han skulle spänna fast säkerhetsbältet och de skulle åka från mordplatsen. När han sedan hittade tröjan hemma såg han att det fanns spår efter ett blodigt handavtryck på tröjan. Innan han lämnade tröjorna till vännen, förvarade han dem i ett skogsparti i Eskilstuna, sa han.
Pojkvännens advokat Lars Jähresten berättade att vännen var namngiven och att man haft kontakt med en släkting till honom. Vännen befinner sig i utlandet men ska nu vara på väg mot Sverige för att hjälpa sin mordåtalade vän. Eftersom vännen sysslar med narkotika och är efterlyst måste han ta sig in i landet på illegala vägar vilket gör att det kan ta lite tid, förklarade pojkvännen.
Men det skulle maximalt ta ytterligare ett par dagar. Vännen borde befinna sig i Österrike nu, förklarade han för tingsrätten.
Dessa uppgifter fick 42-åringen att bli mycket uppbragt när hon en stund senare brast ut i gråt.
‒Det finns ingen inspelning. Det finns ingen svart tröja med blod på. Men jag känner en privat pilot. Åk i dag och hämta det i Österrike! Jag betalar gärna. Tänk om jag hade vetat att han var en iskall mördare, sa hon och pekade på expojkvännen som sitter en meter ifrån henne, med ryggen vänd mot henne.
Åklagare Jessica Wenna gick hårt åt 42-åringen den sista halvtimmen av rättegången. Pressade henne om vem hon egentligen älskade mest. Pappan eller pojkvännen? Pojkvännen eller sonen? 42-åringen svarade pappan och sonen framför pojkvännen.
‒Och ändå sitter du här och skyddar pojkvännen? Det kan jag inte förstå, sa Jessica Wenna.
‒Inte jag heller, svarade 42-åringen och menade att det var drogerna och inte pojkvännen som agerat.
Wenna pressade henne sedan på hur det hade känts att se och lyssna till barnen som hade vittnat.
‒Ska du inte ta och lätta bördan från dina barns axlar nu? Ska du inte berätta hur det verkligen är? Ska du inte underlätta för dem genom att berätta hur det faktiskt var? Varför blev det såhär? utbrast Jessica Wenna.
‒Tror du att jag skulle slå NN (pojkvännens namn) om jag hade vetat någonting, svarade 42-åringen och syftade på att hon skulle ha slagit honom på morgonen dagen efter mordet.
42-åringen brast sedan ut i gråt och sa att det fanns bevisning som styrkte hennes oskuld men att ingen varit intresserad av att lyssna.
‒Jag älskade min pappa över allt annat på jorden. Det var min pappa som stöttade mig. När jag hamnade i en fallgrop var det han som lyfte upp mig. Jag skulle aldrig kunna skada min pappa. Och så tror min mamma att jag ligger bakom det här. Hur tror ni det här känns för mig? Som tur är har jag NN och NN (namnet på en dotter och en son) som stöttar mig. Jag måste komma ut snart och stötta dem och deras barn.
Rättegången är slut för den här veckan men fortsätter på måndag. Ytterligare ett vittne ska höras. På måndagseftermiddagen startar slutpläderingarna.