Hans uppmaning är enkel. Alla som vill får gärna bidra med en stunds gemenskap. Man kan börja med att erbjuda trevligt sällskap vid matbordet.
Det är ingen dålig idé. Men det krävs mer för att komma till rätta med den svenska ensamheten.
På samma sätt som övervikt, rökning och välfärdssjukdomar inte kan klassas som individproblem, som är upp till var och en att lösa, kan ensamhet göra det. Siffror från SCB visar att cirka 35 procent av kvinnorna över 85 år och var femte man i samma ålder känner sig ensamma, och det leder inte bara till tristess och socialt underskott i största allmänhet.
Enligt Peter Strang, professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet, ger ofrivillig ensamhet ett ständigt påslag av stresshormoner, vilket kan ge högt blodtryck och inflammation i kroppen, som i sin tur ökar risken för hjärtinfarkt, stroke, demens och död. ”Det är till och med så att ensamhet ökar risken för hjärt- och kärlsjukdom på ett sätt som motsvarar 15 cigaretter per dag.” (Dagens Nyheter, 27/10-2017)
Han är långt ifrån ensam med sina observationer.
Amerikanska forskare har konstaterat att ofrivillig ensamhet är en större riskfaktor för att dö i förtid än fetma eller fysisk inaktivitet, vilket beror på att människans trygghet historiskt har varit att hålla sig nära andra. Därför tror kroppen att en ensam person befinner sig i fara och reagerar genom att sända ut kroniska stressignaler om att söka upp flocken. (Medicinsk Vetenskap, nummer 1, 2015)
Trots att hälsoriskerna är välkända står åtgärder mot ensamhet inte särskilt högt upp på dagordningen i Sverige, till skillnad från i Storbritannien där problemet har en ministerpost. En av få rikspolitiker som tagit upp frågan är Kristdemokraternas vice partiordförande Jakob Forssmed, som menar att politiker i för stor utsträckning har låtit de fysiska behoven styra reformer och sällan vägt in hur beslut påverkar relationer, och vill se en förändring (Dagens Nyheter, 9/7).
Liberalerna Anna Starbrink, Lina Nordquist och Barbro Westerholm är inne på en liknande linje, och har föreslagit fler trygghetsboenden med fokus på gemenskap, samt att sociala behov ska väga tyngre vid biståndsbedömningen inom äldreomsorgen (Svenska Dagbladet, 23/2).
De får stöd av Peter Strang, som tidigare har uttryckt kritik mot att man tar för givet att äldre vill bo själva, och boutredaren Maria Herou efterlyser träffpunkter där man kan mötas på ett enkelt sätt (Dagens Nyheter, 27/10-2017).
Sammantaget är det flera bra förslag, och om målet är en värdig ålderdom och kvalitativ äldreomsorg, måste staten och kommunerna börja se till hela människan, innan hon är fysiskt slut. Då utgör ensamhet en riskfaktor som är för viktig för att inte ta på allvar.