I själva verket är det precis så praktisk politik fungerar. Partier som tror sig kunna samarbeta inleder förhandlingar, där alla går in med inställningen att ge och ta. Ingen får allt, men alla får något. Som inflytande över budgeten, genomslag i hjärtefrågor och kanske även ministerposter.
Så är det i dag för Vänsterpartiet, som sätter hårt mot hårt i budgetförhandlingarna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Och så var det när alliansregeringen gjorde upp sinsemellan och exempelvis Kristdemokraterna inte gav sig förrän vårdnadsbidraget var på plats.
Varför skulle SD skilja sig från övriga partier på just den punkten?
Trots det beskriver Dagens Industri det faktum att SD kommer att rösta nej till Anna Kinberg Batra (M) som ny statsminister, om de inte först har fått sitta med vid förhandlingsbordet, som ett hot mot alliansen (19/5). Något som inte är mer sant än att alla partier på sätt och vis utgör hot mot varandra. Dels eftersom det bara finns 100 procent att fördela. Dels eftersom varje parti i regel brukar se till att det egna partiet får mesta möjliga inflytande.
Därför bör borgerligt sinnade väljare ta Annie Lööf (C) på orden. ”Alla som vill ha en alliansregering efter nästa års val måste rösta på något av alliansens partier”, skrev hon på Twitter och länkade till den aktuella artikeln.
Jan Björklund (L) twittrade på samma linje: ”Viktigt besked. En röst på SD leder inte till Alliansregering.”
Inget av det här är egentligen några nyheter. Både Björklund och Lööf har länge varit tydliga med att de inte tänker förhandla eller regera med aktivt stöd av SD, och åtminstone Liberalerna har varit öppna med att de hellre ser ett samarbete över blockgränsen om de borgerliga inte blir större än de rödgröna i valet 2018.
Ställningstagandet betyder inte att det är fel att ha regeringskonstellationen Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna som plan A. Det den politiska debatten länge har fokuserat på är snarare hur plan B ser ut.
En väg är givetvis att i så fall lämna walk over och gå i opposition. En annan, betydligt bättre, är att leta efter nya samarbetspartners, och här måste inte alla borgerliga partier tycka lika.
L och C kan mycket väl ha ett samarbete över blockgränsen som plan B, utan att M och KD har det. På samma sätt är det fullt möjligt för M och KD att fortsätta med sin tragiska SD-flirt, utan att L och C för den sakens skull rubbar sig en millimeter.
Det är inte samma sak som att slå fast att Alliansen är död. Däremot måste den, precis som alla andra, anpassa sig efter det rådande politiska landskapet.