Föräldrapenningen som idé – det vill säga att man får betalt via skattepengar för att vara hemma när barnen är små – är ett enda stort politiskt projekt, som alla är med och finansierar. Hur många dagarna ska vara, vilka som får ta ut ledigheten, ersättningens storlek och övriga villkor är justeringar inom det befintliga systemet, som i dag kostar cirka 30 miljarder om året.
Att politiker inte ska lägga sig i hur en så stor budgetpost fördelas är inte bara en bakvänd tanke. Det vore tjänstefel av riksdagsledamöterna att inte följa upp hur uttaget ser ut och vad försäkringen får för konsekvenser. De behöver ställa målkonflikter mot varandra och vara öppna för förändringar. Särskilt när uttaget får negativa effekter, som att kvinnor halkar efter i karriären,blir överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken och får lägre pensioner.
Det betyder inte att någon ska förbjudas att vara hemma, men längre ledigheter får ske på egen bekostnad. Inte med Försäkringskassans goda minne.
Därför är det välkommet att regeringen för snart två år sedan tillsatte en utredning om föräldraförsäkringen, vars resultat presenterades på måndagen.
Där föreslås att antalet föräldradagar går från dagens 490 till 460, dock med skillnaden att alla dagar baseras på den sjukpenningsgrundande inkomsten. I dag är 90 stycken så kallade garantidagar med låg ersättning.
Vidare behöver föräldrarna, om förslaget blir verklighet, ta ut 390 dagar innan barnets treårsdag. Därefter pytsas resterande 70 dagar ut med 10 om året, tills barnet fyller 10.
Dessutom viks ytterligare månader till den ena föräldern, enligt en 5-5-5-modell. Alltså fem månader till förälder ett, fem till nummer två och fem att fördela fritt (och ja, det föreslås undantag från grundprincipen, exempelvis om det bara är en vårdnadshavare eller om en av föräldrarna sitter i fängelse).
På det stora hela är utredarens förslag bra. Det finns ingen anledning att med skattepengar understödja att kvinnor tar ut nästan tre fjärdedelar av föräldradagarna. Det finns heller inga godtagbara skäl att inte vika majoriteten av dagarna till barnets första levnadsår, eftersom föräldraförsäkringen är till för att de minsta barnen ska tas om hand.
Just därför är fördelningen av de sista 70 dagarna tveksam. Att portionera ut tio dagar om året i sju år, som exempelvis kan användas när förskolan stänger för studiedag och vid skolavslutningar, kan låta bra. Men föräldraledigheten är framtagen för de minsta barnen, och föräldrar som vill ta ut alla 460 dagarna i ett tidigt skede, för att skjuta upp förskolestarten, bör få göra det. På samma sätt kan andra känna ett behov av en extra månads ledighet när barnet är fyra, något som också bör vara okej.
Nu kommer det mesta av förslaget sannolikt inte att bli verklighet, eftersom samtliga borgerliga partier och Sverigedemokraterna reflexmässigt tog avstånd från att vika ytterligare dagar till varje förälder, vilket är synd.
Egna pengar får man använda hur man vill. Skattebetalarnas ska inte underhålla ett omodernt system.