Det republikanska partiet i USA är på väg att förstöras inifrån på just det sättet. Men det är inte bara i USA som faran finns.
Det har tagit nästan ett år efter presidentvalet innan en del mer moderat konservativa börjar samla sig till att i ord och skrift verkligengåtill rätta med Donald Trumps omdömeslöshet och hans brutalisering och polarisering av politiken.
Endast en minoritet av de republikanska senatorerna har än så länge framträtt som skarpa kritiker av Trump. Ytterligare ett par har i voteringar satt sig emot både Trump och de andra högergrupperna i partiet, och framför allthindrat att Obamatidens reform av sjukvårdsförsäkringen revs sönder.
Förutom senatorerna höll förre presidenten George W Bush, som annars inte hör till de största vältalarna, helt nyligen ett mycket välformulerat tal där han angrep det mesta av det Trump särskilt står för som oförenligt med USA:s grundläggande värderingar. Bush gjorde – utan att nämna Trump vid namn – tydliga markeringar mot rasismen bland Trumps anhängare, mot invandringsmotståndet, mot den isolationistiska utrikespolitiken och framför allt mot nedbrytningen av den demokratiska kulturen och det politiska samtalsklimatet.
Hade Bush och några andra framträdande republikaner hållit detta slags tal för ett år sedan och offentligt uppmanat de republikanska väljarna att inte rösta på Trump hade de förmodligen sluppit hålla sådana tal i dag. I en del fall lät de nog partilojaliteten ta över, både förra hösten och under en stor del av det här året. I andra fall teg de för att inte komma i konflikt med de radikalare elementen bland bidragsgivare och inom partiorganisationens kärntrupper.
Ett av de tydligaste tecknen på det republikanska partiets sönderfall och pågående omvandling till en högerradikal organisation är att flera av de mot Trumps person och metoder mest kritiska senatorerna kommer att lämna senaten. Försvarsutskottets ordförande John McCainär ännu skarp och obruten, men han är 81 år och cancerdrabbad. Utrikesutskottets ordförande Bob Corker, som förststöddeTrump men ångrade sig när han såg resultatet,ställer inte upp i nästa val.
Det gör inte heller Arizonasenatorn Jeff Flake, högst konservativ, men också frihandels- och invandrarvän. Han skrev efter valet en bok med både ideologisk och personlig kritik mot Trump. Nu är han så isolerad från senatsgruppens flertal att han ställer sig utanför, för att återstoden av mandatperioden fritt kunna opponera mot Trump.Inför det egna partiets primärval räknar han inte med att kunna få nog med uppslutning av bidragsgivare och partiaktivister för att kunna hävda sig mot mer högerradikala kandidater.
Så mycket mer avgörande blir då att inte något motsvarande händer hos Demokraterna, där Hillary Clinton i valet 2016 blev huggen i ryggen av vänsterflygeln som i primärvalskampanjen för Bernie Sanders använde åtskilliga argument som förstärkte Trumps angrepp mot henne.
De radikaliserade Trumprepublikanernas chanser inför nästa presidentval ökar ifall Demokraterna nominerar kandidater som inte kan dra till sig de oberoende och moderat republikanska väljare som förfäras både av Trumps person och av mycket i hans sätt att driva politik.
Såväl detta som hur undfallenheten möjliggjorde Trumps maktövertagande inom högern är lärdomar som är relevanta och tänkvärda även på vår sida av Atlanten.
Om oförmåga att mötas i samarbete gör politiken ineffektiv kan det gå illa – särskilt om polarisering brer ut sig och närsynta grupp- och lobbyistintressen fördömer kompromisser och legitimerar samspel med ytterflyglarna.