Bland annat talade en riksdagsman (M) för att stryka en av Sveriges grundlagsfästa mänskliga rättigheter.
Påhittet var inte hans eget, det hade varit i säck innan det hamnade i ledamoten Hanif Balis (M) påse. Det försåtliga sättet att argumentera är inte heller nytt. Religionsfriheten borde kunna tas bort ur lagen, menade M-riksdagsmannen, att ha möten och framföra de religiösa budskapen omfattas ju av andra friheter som har grundlagsskydd.
Det där kan låta bestickande, så länge man inte tänker på lärdomarna av 1900-talets europeiska historia.
Det kunde annars sägas att i ett land som Sverige med en stark demokratisk tradition kunde det räcka med två mänskliga rättigheter i grundlag, rösträtten och tryckfriheten. Så var det i stort sett, före tillkomsten av den nya Regeringsformen. Kraften i dessa båda centrala rättigheter räcker oftast för att alla andra fri- och rättigheter skall bevaras. Men så lätt kan vi inte ta på frågan. Det finns skäl att upprepa det som skrivits här, när liknande framstötar som Hanif Balis gjorts tidigare.
Lärdomar av intoleransens och förtryckets formrikedom har satt stora spår i fria länders grundlagar. Det är tryggast när grundlagsskyddet ger en mycket bred säkerhetsmarginal till de totalitära bråddjupen. Detta blir inte mindre viktigt i dag, när kollektivistiska och frihetsfientliga idéer ur Europas mörkaste historia förs fram igen, i ny förklädnad.
Skyddet för religionsfrihetens kärna, att få ha en tro och ett gudstjänstliv tillsammans med andra, är en viktig frihet i vår grundlag av delvis samma skäl som denna innehåller ett förbud mot rasdiskriminerande lagstiftning. Båda sakerna är i Regeringsformen absoluta skyddsregler. Undantag kan inte göras i vanlig lag eller i myndighetsbeslut.
Bakgrunden är inte enbart nazismens statsförgudning, ledardyrkan och rashat. En annan orsak, som det ofta läggs en glömskans slöja över, är hur kommunismens statsmakt hade en antireligiös ideologi. Den påstods vara vetenskapligt grundad, på ett sätt som en del inslag i nutida debatt inte sällan liknar. Realiteten var att kyrkor och samfund hölls nere, och att deras aktiva bekännare trakasserades på många sätt.
Innebörden av ett krav som det från riksdagsman Hanif Bali (M) är att stryka religionsfriheten ur Regeringsformen. Det skulle göra statsmakten användbar för ingrepp och undantag inne i det allra känsligaste området, själva gudstjänstlivet. Religionsfrihetens grundlagsfästa ställning – som en av det fria samhällets fundamentala rättigheter – har även tyngd och betydelse när lagstiftning eller myndighetsmakt riskerar att ingripa i individers liv så att deras centrala religiösa övertygelser och sedvänjor föses åt sidan.
Mot detta står den i själva grundlagen nedlagda respekten och försiktigheten inför religionsutövningen. Om detta togs bort skulle faran tillta för intolerans, trakasserier och ofördragsamhet – och därmed för ett samhällsklimat med mer av splittring och förbittring.
Att använda statsmakten mot andras tro är en farlig väg. Liksom det fria ordet är en av demokratins hörnstenar har friheten och demokratin vuxit fram med den ömsesidiga toleransen mellan trosriktningar som en viktig och nödvändig grund.
Riksdagsman Hanif Bali (M) har gjort sig ett namn på högerkanten genom att fara fram som en twitterterrier. Han skulle med fördel i stället kunna ägna sig mer åt att läsa på om det demokratiska samhällets framväxt – och om vad som fick även hans eget parti att ändra uppfattning och ställa sig bakom den andliga friheten som ett centralt och grundlagsfäst värde.