Ledare: Riktade statsbidrag är en dålig lösning

Det betyder att den utökade verksamhet som har byggts upp, bland annat för att nå barn och unga som annars inte söker sig till kulturskolan i samma utsträckning som andra, kan behöva läggas ner. Alternativt får något annat stå tillbaka, om inte kommunerna skjuter till egna pengar.

Den sortens neddragningar är alltid tråkiga för personalen och det är inte konstigt att kulturskolecheferna reagerar.

Men att statligapengar kan försvinna lika snabbt som de kom är ett strukturellt problem, som beror på att partier av alla färger älskar att rikta små och väldigt specifika statsbidrag till kommuner och landsting. Då framstår rikspolitikerna som handlingskraftiga inom sina fokusområden, som förlossningsvården, kulturskolan eller barnomsorgen. Det vill säga verksamheter som har kommuner eller landsting, inte staten, som huvudman.

Kruxet är inte att dessa inte behöver pengar, utan att systemet med öronmärkta miljoner från staten, där varje bidrag i regel bara finns under en begränsad period, i många fall är ineffektivt.

Dels eftersom riktade statsbidrag inte betalas ut automatiskt, utan ska sökas av kommunerna och landstingen, och prövas av staten, vilket betyder att både staten och kommunerna får ökad administration. Dels eftersom olika kommuner och landsting har olika behov, och riktade statsbidrag är ofta förenade med detaljerade krav, varför kommuner som egentligen behöver mer resurser till område X söker ett bidrag för område Y, bara för att det finns.

Lösningen som Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, länge har efterfrågat, är att detaljstyrningen från statens sida ska minska (på senare år har den snarare ökat) och att de riktade statsbidragen trappas av i förmån för generella bidrag. Förutom att pengarna då kan användas där de gör störst nytta i varje kommun och landsting, ökar deras möjligheter att planera långsiktigt, eftersom de i större utsträckning själva styr över detaljerna.

Då kommer en neddragning i exempelvis kulturskolan inte som en överraskning från staten, utan är resultatet av en medveten och planerad prioriteringsändring i kommunen, som i sin tur är ett resultat av hur invånarna röstade i kommunalvalet.

En av orsakerna till att det här inte redan är verklighet, och att utvecklingen går åt motsatt håll, är sannolikt att slogans som ”ökade statsbidrag till kommuner och landsting”, inte är något som politiker drömmer om att få säga i valdebatten. Det är mycket härligare att framstå som jultomten och tala sig varm om minskade barngrupper eller 100 miljoner till kulturskolan.

Men det betyder inte att det är så vi får mest pang för skattepengarna.