När det därtill handlar om unga brottslingar som ingår i yrkeskriminellas ligor – eller utnyttjas av ligorna – låter det slagkraftigt att vilja göra slut på att de får ”rabatt” på straffen.
Hela denna diskussion beror inte på att slagord fått ersätta eftertanke. Där pengarna förtjänas genom att langa narkotika och dra ner fler i missbruk och elände har våldsbrott med skjutvapen blivit vanligare. De som skjuter är ofta unga, och kan utföra brott på uppdrag av äldre gangsters.
Langarligor tycks sätta i system att utnyttja tonåringar som kurirer och gatulangare. De yngre skickas fram för att ta riskerna. Åker de dit behöver de inte sitta inne lika länge som en äldre brottsling. I åldrarna 15-20 år utmäts kortare straff, och så har det varit mycket länge.
Så det finns en god förklaring till att de mer hänsynslösa langargängen utlöst både en diskussion om straffmätningen och en utredning, med förslag som lades fram på tisdagen. Men utredningen, snabbt men grundligt utförd av riksåklagaren Petra Lundh, visar att det inte alls är lika enkelt som i slagordspolitiken.
Hon har varit bunden av det direktiv som S-MP-regeringen gav för ett år sedan, om att den lindrigare straffmätningen ska bort i åldern 18-20 år. Men hon menar att effekterna på brottsligheten inte kan väntas bli så stora som slagordsmakarna förespeglat.
Dessutom har hon med fyra olika alternativ visat hur förenklade krav på att ”ta bort rabatten” döljer besvärliga avvägningar för hur hård upptrappningen av strafftiderna ska bli även för dem mellan straffmyndighetsåldern 15 och den vanliga myndighetsåldern 18 år. Det kan bli långt mer drastiskt än vad de hurtigare förslagsställarna tänkt på.
Dessutom visar hon att de mycket uppmärksammade våldsbrotten i langarligor med unga medlemmar inte motsvaras av en allmän ökning av grövre tonårsbrottslighet. Kriminaliteten är förvärrad hos mindre grupper av unga män. Men för både rån och grov misshandel var det 2007-2016 en kraftig minskning bland både 15-17-åringar och 18-20-åringar. Till och med för vapenbrott skedde en viss minskning.
Resultaten i Petra Lundhs utredning bör övervägasnoga, och med inriktningen att göra skärpningar som verkligen träffar den grova kriminaliteten i langarligor och liknande. Men samtidigt bör det undvikas att drämma till med drastiska skärpningar för mer tillfälliga brottslingar, där det längre fängelsestraffet kan bli det som leder till fortsatt kriminalitet i stället för ärliga liv i goda sociala förhållanden.
Uppmärksamhet bör snarast flyttas till ett par saker det talats alldeles för lite om:
Den på många håll överslätande hållningen till narkotikabrukets sociala och kriminalpolitiska konsekvenser duger inte. Det blundas för hur pengar från mer välbeställda stadsdelar undergräver livsvillkoren i utsatta stadsdelar. Narkotikan, som är gängkriminalitetens främsta inkomstkälla, ger en omfattande utslagning från arbetsmarknaden, svaga utbildningsresultat och psykiatrisk sjuklighet. Liksom alkoholen är den en kraftfull drivkraft bakom klassklyftor, fattigdom, socialt elände och tunga kostnader i offentlig sektor.
Vidare skadas kampen mot både ligor och missbruk när kommunerna bär hela bördan, utan statens hjälp, ifall de trots allt ingriper tidigt då ungdomar kommer på glid mot brott. Det socialtjänsten gör tidigt kan bli effektivt, men det är dyrt.
Staten borde dela den kostnaden. Då skulle statens polis och kriminalvård inte belastas av lika många grova brott, som slagordsmakare utnyttjar för att hojta om ”rabatter”.