Island och Schweiz har något bättre resultat, liksom lilleputtlandet Andorra. Men inför valåret 2018 kan det vara bra att veta att svensk sjukvård, i en stor undersökning av 195 länders sjukvårdsresultat under 25 år, oavbrutet har legat i den mycket lilla klunga som är den absoluta världstoppen.
Det som jämförts är dödligheten i 32 grupper av sjukdomar och skador, beräknad så att hänsyn tagits till skillnaden i risk som har att göra med främst att en del länder har en ung och andra en åldrad befolkning. För alla dessa grupper har dödligheten tidigare redovisats i internationell statistik. Bland annat gäller det åtta grupper av cancersjukdomar, fyra av hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, några av de farligare barnsjukdomarna samt mödradödlighet och småbarnsdödlighet, och dessutom vårdskador av felbehandling eller läkemedel.
När detta jämförs under hela 25 år är det slående hur mycket de medicinska framstegen betytt. I alla länder, utom ett tjugofemtal, har markanta förbättringar skett av hälsoläge och vårdresultat, men det som trots detta finns kvar är en stor skillnad mellan rika och fattiga länder.
Allt beror ju inte på sjukvårdens tillgänglighet, jämlikhet och resursnivå. Människors livsstil, vanor och ovanor gör vårdens uppgift lättare eller svårare. Utbildningsnivå och klimat- och miljöförhållanden kan också påverka mycket. Det ges ju också vård av många sjukdomar, besvär och ålderskrämpor där dödligheten inte påverkas nämnvärt, men där vården inverkar på livskvalitet, sjukfrånvaro från arbetet och annat.
Även om en sjukvård som lyckas bra med att hålla tillbaka förtida dödlighet inte skulle kunna klara detta ifall den var undermålig med annan vård så är sambandet inte entydigt. Den internationella undersökningen säger inte allt om tillgänglighet, service och folkhälsa, även om den säger väldigt mycket.
Undersökningen har finansierats av Microsoftägaren Gates forskningsstiftelse och publicerades i den världsledande medicintidskriften Lancet i maj. Den nådde till sist över den svenska riksnyhetströskeln nu i helgen, med en artikel i Svenska Dagbladet. Sveriges resultat från 1990 till 2015 har varit en oavbruten position i tätklungan, för alla femårsperioder.
Förbättringen är tämligen jämn, det går inte att urskilja hack eller svackor där det skett regeringsskiften, besparingar och omorganisationer efter 90-talskrisen, invandring, privatiseringar – eller annat sådant som tar mycket plats i politisk debatt. Den globala utvecklingen av den medicinska vetenskapen och erfarenheten har gjort verkan i Sverige liksom i en rad andra länder.
Inom Norden är det ett annat land som utmärker sig genom att från början ligga lägre, och sedan sacka efter en del i medicinska framsteg, och det är Danmark. Norge har däremot bättrat sig och nått ungefär svensk nivå. Länder som Tyskland och Frankrike, som har väl utbyggda och dyrbara sjukvårdssystem med hög servicenivå, låg för 25 år sedan sämre till än Danmark, men har sedan gått om danskarna, även om de fortfarande har tydligt sämre resultat än Sverige.
Den svenska landstingsmodellen levererar, som helhet betraktad, uppenbarligen goda medicinska resultat. Den gör dessutom detta vid en lägre kostnadsnivå som andel av BNP än en rad andra länder. Det finns alltid sådant som kan förbättras och reformeras, inte minst för personalrekrytering, mindre av geografiska kvalitetsvariationer och bättre samverkan med kommunal äldrevård.
Men kombinationen av en jämförelsevis effektiv sjukvård och något mer sunda livsvanor än en del andra länder har gett goda resultat i fyra av de nordiska länderna, alltså alla utom Danmark.
Detta är som sagt något att minnas när svepande påståenden om eländig sjukvård kommer att virvla runt under det kommande valåret.