Det ska märkas att man lämnar. “Real progress”, kallades hennes inriktning av högerpopulisten Nigel Farage som var en av de tongivande i förra årets folkomröstningskampanj för att lämna EU.
Men frågan om vad Brexit innebär är inte bara en sak för Theresa May.
Åtminstone inte om man frågar den brittiska kammarrätt som i november påpekade att det är parlamentet, inte regeringen, som har rätt att besluta när Storbritannien ska lämna in sin utträdesansökan.
Då flertalet parlamentsledamöter egentligen vill vara kvar i EU, eller åtminstone ha en nära relation, rasade Londons konservativa krönikörer mot domen. “A Great Betrayl”, twittrade Farage.
Nu ligger målet hos Storbritanniens högsta instans som lär bekräfta domen.
Intresset för att i stället skicka frågan vidare till Luxemburg och EU-domstolen – vilket vore ett alternativ – verkar lågt. Att det alls finns en instans som kan överpröva brittiska domstolars utslag ses som ett huvudskäl till att lämna EU.
I stället blir beslutet som i kammarrätten: Att en utträdesansökan enligt artikel 50 är oåterkallelig. Själva handlingen att lämna in ansökan innebär därmed att brittiska lagar kommer att ändras, och att det därför är ett beslut för parlamentet.
Det vore, trots förhastade glädjeyttringar efter novemberdomen, ett olyckligt beslut för alla Europavänner. Och ett strålande beslut, trots hans twittrande, för Nigel Farage.
För viktigare än att parlamentet får rösta om när förhandlingarna kan starta, är vad parlamentet får rösta om när utträdesförhandlingarna är färdiga. Att det inte finns en praktisk väg tillbaka kommer då vara Theresa Mays största styrka.
Om Storbritannien inte kan skjuta upp sortin eller dra tillbaka sin ansökan är det val parlamentet möter om två år det mellan ett ordnat utträde enligt ett avtal vilket som helst, eller ett där Storbritannien i stället kraschar ut ur det europeiska samarbetet.
Det är svårt tänka sig en starkare position för regeringen May. Oavsett hur mycket EU parlamentsledamöterna vill ha, kommer det inte finnas något alternativ som ger mer EU än det lilla regeringen kommer att ha förhandlat fram. May vill inget annat än att inte kunna ångra sig.
Därför ska vi som ännu tror att Storbritanniens plats är i, eller åtminstone nära, Europa inte fastna vid Storbrtanniens Supreme Court, utan rikta blickarna tvärs över Irländska sjön. Där startar nu en rättsprocess med målet att få juristerna i Dublin att göra det kollegorna i London inte vill: att ställa frågan till EU-domstolen om en utträdesansökan verkligen är oåterkallelig.
Hur EU-rätten ska tolkas vet jag inget om. Men skulle domstolen i Luxemburg till sist ge Theresa May rätten att dra tillbaka britternas ansökan innebär det paradoxalt att hon i stället för att bara lyssna på konservativa krönikörer kommer att behöva kompromissa med parlamentet.
Det skulle vara en god nyhet. "A real progress".
Erik Scheller är en liberal skribent som är bosatt i London