Få saker borde vara mindre överraskande än att kostnader hos landsting och framför allt kommuner stiger när andelen äldre blir större i befolkningen. Att det kommer att hända har varit känt i årtionden, liksom att verkningarna skulle vara måttliga rätt många år, men tillta i styrka från omkring 2020.
Vid en internationell jämförelse blir det betydligt lindrigare i Sverige än i en rad andra länder. Jämfört med den samhällsekonomiska obalans som låga födelsetal och åldrande befolkning orsakar i Japan och flera länder på den europeiska kontinenten är våra problem enklare att hantera. Men de är allt annat än försumbara.
I utbildningssystemet hölls kostnader en tid tillbaka av att små årskullar passerade från förskola upp mot högskola. Nu ändras även detta. Främst äldreomsorg och äldres sjukvård, men även skola, kommer alltså att ha mer att göra. Dessutom har ökade statliga kostnader för försvar och annan säkerhet blivit ofrånkomliga.
Riksrevisorn Ingvar Mattson och hans medarbetare har skrivit om ett belopp på 200 miljarder mer på ett årtionde 2220-30. Det är en beräknad ökning av kommun- och landstingssektorns kostnader med 20 miljarder om året enbart på grund av befolkningsutvecklingen, med oförändrad personaltäthet. Samt, verkar det, med oförändrad teknik och organisation.
Som andel av årlig produktion i landet (BNP) är det ett tryck uppåt på kostnaderna med omkring 0,4 procentenheter per år. Pikant är att det är Magdalena Anderssons (S) finansdepartement som gjort beräkningen, men låtit bli att visa upp den i statsbudgeten. Riksrevisionen påpekar att det bör rättas till.
Javisst, det borde göras så snart som möjligt, alltså i vårbudgeten i april.
Det framtida läget i finanserna behöver förbättras från båda hållen, med inkomster från fler i arbete och växande företag, men också genom olika sätt att få ut mer per använd skattekrona. Sannolikt har det känts bekvämare att inte lagom till valrörelsen sätta ljuset på stora belopp som visar på behov av att ändra i skatteregler, samt effektivisera och spara i verksamheter.
Finansministern är inte ensam om att skygga för obekväma diskussioner under ett valår. Det är på fler håll i politiken man gör det alltför lätt för sig. Även ledande nyhetsredaktioner, liksom intresseorganisationer och samhällsdebattörer gör på liknande sätt och bidrar till att försvåra en realistisk politisk diskussion.
Det går att åstadkomma kvalitet i vård och omsorg men göra det med mer effektivitet och delvis nya arbetssätt. Den möjligheten är inte uttömd. Det behövs också en skattediskussion inriktad på att lösa knutarna, inte på att ropa ”högre” eller ”lägre” – som om det inte var skillnad på hur olika skatter påverkar effektivitet och arbete.
Får det bara glida blir det troligen en våg av kommunalskattehöjningar som slår mot arbete, samtidigt som andra brister i skattesystemet lämnas utan reformåtgärder. I stället bör skatt på fastigheter och på negativ miljöpåverkan höjas och såväl inkomstskattens som olika bidrags arbetsmotverkande marginaleffekter hållas nere.
Pensionssystemet är numera till hjälp för att få mer arbete som finansierar välfärd. Skattesystemet kan bli bättre med detta än vad det är i dag.