Liberalernas interna strid utspelar sig i offentligheten. Från Centern är det tyst.
Men inriktningen borde vara given. Argumenten finns i Annie Lööfs (C) och Jan Björklunds (L) röstförklaringar i riksdagen den 14 november, då de två partierna sade nej till Ulf Kristersson (M) som statsminister.
Deras motstånd motiverades med att SD sitter på de röster som avgör varje blockskiljande fråga. Mer därtill, för att M, KD, C och L ska vinna voteringarna räcker det inte med nedlagda SD-röster. SD måste rösta för deras förslag. Varje vecka.
”Det skulle vara unikt i svensk politisk historia om ett nationalistiskt och populistiskt parti släpps fram till denna maktposition”, sade Annie Lööf och påminde om att SD har en ”illiberal politisk agenda, som gör att Centerpartiet inte kan vara en del av samma regeringsunderlag”.
Jan Björklund gjorde samma analys, både av den parlamentariska ekvationen och ideologiskt, där han placerade SD i samma högernationalistiska rörelse som Donald Trump, Marine Le Pen och de auktoritära styrena i Ungern och Polen.
En smal högerregering som är beroende av SD skulle göra SD till det nav kring vilket all politik kretsar och ställa Sverige inför ständiga hot om regeringskriser, menade Björklund.
Det har hänt mycket sedan dessa ord yttrades. S, MP, C och L har förhandlat fram en överenskommelse som förkastades av Centern och Stefan Löfven har röstats ner som statsministerkandidat.
Men de argument som Lööf och Björklund presenterade den 14 november står lika starka i dag. Mandatfördelningen i riksdagen är densamma. SD:s antiliberalism är densamma. Och Ulf Kristerssons tilltänkta regeringsalternativ vilar fortsatt på ett stöd från SD, oavsett i vilken statsministeromröstning i ordningen en sådan ministär släpps fram.
Eventuella löften från Kristersson om att inte förhandla med SD kan inte ta honom ur den parlamentariska rävsaxen. Hans enda möjlighet är en anpassning av regeringspolitiken till eller direkta förhandlingar med SD.
De två senaste månaderna har också visat att ett samarbete med S och MP kan bära med sig mycket sakpolitiskt positivt för C och L. I den överenskommelse som föll på målsnöret fanns dels sådant som inte har kunnat drivas igenom i alliansformatet – exempelvis ett avskaffande av värnskatten – dels sådant som inte kan genomföras av en regering som vill ha stöd av SD, som rätt till familjeåterförening för krigsflyktingar.
De politiker i Liberalerna som vill släppa fram Kristersson invänder inte mot något av detta. De ser risken för nya regeringskriser men vill ändå utsätta Sverige för dem.
Den sakpolitiska argumentationen når inte längre än att fastslå att borgerlig sammanhållning och en socialdemokrati förpassad i opposition har ett egenvärde.
Men den artikel på Expressens debattsida, där 8 av Liberalernas 20 riksdagsledamöter argumenterar för att släppa fram Kristersson, är intressant på ett annat sätt. Artikeln innehåller, oavsiktligt, ett kraftfullt argument för att stoppa en M-KD-regering.
”Om Liberalerna inleder ett samarbete med Socialdemokraterna skapas med all sannolikhet det konservativa block Jimmie Åkesson önskar”, skriver de.
Vem som bildar block med vem, under olika förhållanden, står skrivet i stjärnorna. Men det faktum att dessa åtta folkpartister ser att moderater och kristdemokrater ”med all sannolikhet” lierar sig med SD, om M, KD och SD hamnar i opposition, visar att till och med de varmaste förespråkarna av fortsatt allianssamarbete inom Liberalerna inser att värdegemenskapen med M och KD är svag.
Det, om inte annat, borde avgöra saken.