I skarpt läge kan det vara flera landsdelar där en stridsduglig mekaniserad armébrigad verkligen skulle behövas. I dag finns det en sådan brigad i Sverige. En till är under uppbyggnad, men det finns än så länge inte personal och inte heller pengar för att bemanna den och även betala annat som behöver göras åt det militära försvaret.
De här brigaderna är inte de enda förbanden. Men de är de mest slagkraftiga. När arméchefen Karl Engelbrektson säger att Försvarsmakten nu inte klarat uppgiften att få den andra brigaden bemannad, utrustad och stridsduglig är det en påminnelse om hur mycket som återstår att göra i försvarspolitiken.
Brigadbristen är inte den enda farliga luckan. Att det saknas ett effektivt robotluftvärn som har räckvidd nog för att skjuta ned bombplan, kryssningsrobotar och annat innebär en mycket stor sårbarhet. Där är en anskaffning av det beprövade amerikanska Patriotsystemet på gång, men det tar några år innan beväpningen är på plats.
Beroendet av samverkan med grannar och stöd från andra demokratier är uppenbart, och politiska slutsatser drogs för några år sedan, i relativt bred enighet. Under den förra mandatperioden visades detta i den stora försvarsövningen Aurora, delvis genomförd i Sörmland, med förband från en rad deltagande länder. Både Sverige och Finland har ingått avtal med Natoländerna för att formellt möjliggöra snabbt mottagande av militära styrkor i hotfulla lägen eller då krig utbrutit. Bakom detta står de sex partierna i den nu avgående och den dessförinnan sittande regeringen.
Men det finns också budgetfrågor, som kommer att vara påträngande oavsett vilka av partierna som ingår i regeringen efter denna veckas kanske avgörande förhandlingar. Det har länge stått klart att den uppgörelse som gjordes mellan S, M, C, MP och KD om ramarna för försvarskostnaderna var orealistiskt beräknad. Jan Björklund (L) var då mer förutseende, och i regeringsförhandlingarna har inte minst Socialdemokraterna nu goda skäl att gå honom till mötes även i den frågan.
Det handlar inte bara om anslag till vapenköp. De stora kostnaderna ska där betalas om några år när leveranser sker. Redan nu står riksdag och regering inför att den ekonomiska ersättningen till dem som ska vara anställda i Försvarsmakten måste vara konkurrenskraftig på en arbetsmarknad där många företag, kommuner och andra arbetsgivare gärna lockar till sig unga, duktiga medarbetare som hunnit lära sig mycket i försvaret.
Det är viktigt att inse att det problemet inte försvinner genom att försvaret delvis åter kommer att ha pliktpersonal, som mönstrat och sedan valts ut för utbildning och senare placering i krigsorganisationen. Den planerade kris- och krigsorganisationen kan inte bemannas utan att denna begränsade värnplikt återkommer. Det beslutet betyder också att frågan om rimlig ekonomisk ersättning till dem som kallas in för en ganska lång utbildning blir viktig. När i princip alla män skulle göra bortåt ett års värnplikt var det ett slags beskattning som drabbade alla män ganska lika, medan kvinnor slapp undan.
Men ska den nya formen av värnplikt fungera behöver både de kontraktsanställda och de värnpliktiga få betaltså att kunniga och ambitiösa ungdomar kan tänka sig att vara med – och inte framför allt längtar efter en bättre arbetsgivare. En stor del av svårigheten att rekrytera och behålla soldater har haft att göra med att lönenivån (förutom på utlandsuppdrag) har varit i lägsta laget för att stå emot suget från den övriga arbetsmarknaden. Det är delvis därför som den andra av de båda brigaderna till rätt stor del inte är bemannad, inte utbildad och inte stridsduglig.
Det kommer att kosta. Både skattepolitik och annan politik kommer att påverkas av de kostnaderna.