Och här är det ingen hemlighet vad statsminister Stefan Löfven (S), och troligtvis även många kongressombud, vill: slopa blockpolitiken. Inte minst eftersom flera av dem struntar fullständigt i blockgränsen på hemmaplan.
Av Sveriges 290 kommuner styrs 130 genom blocköverskridande samarbeten (Dagens Nyheter, 5/4). I en del fall, som Katrineholm och Strängnäs, är det S och M som regerar. I andra, som Eskilstuna, har de sällskap av ytterligare ett parti. Och på de flesta ställen är det som i Flen; ett större parti styr tillsammans med några av de mindre, i det här fallet S, MP, C och KD.
För den som menar att framtiden varken är att bjuda in Sverigedemokraterna eller låta Sverige styras av svaga minoritetsregeringar, vars nackdelar blivit ovanligt tydliga under mandatperioden, är Sörmlandsleden vägen att gå. Inte just att S och M intar Rosenbad tillsammans, men att man river muren mellan blocken, för att hålla framför allt V, och helst även MP, utanför.
Det var så villkoret från Moderaterna i Eskilstuna såg ut. Och det var bland annat för att slippa vänsterkanten som Socialdemokraterna i Katrineholm valde bort V och MP i förmån för M, ett parti som enligt Göran Dahlström (S) passar bättre när ”kommunen är i ett viktigt tillväxtläge”.
Även om det senare är rätt i sak – M är betydligt bättre för tillväxten än V och MP – vore det för det allra mesta olyckligt om de två största partierna slog sina påsar ihop på nationell nivå. Dels riskerar det att leda till ett politiskt landskap där jättarna styr, medan små och medelstora partier valsar runt i opposition. Dels handlar lokala samarbeten över blockgränsen mycket om god personkemi, vilket saknas mellan Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra (M). Dessutom är det, sett till opinionsundersökningarna, tveksamt om S och M kommer att skrapa ihop en egen majoritet i valet 2018, då de just nu ligger på cirka 46 procent.
Dagens stiltje går dock inte bara att skylla på de borgerliga partierna, vilket Stefan Löfven gjort till nationalsport. Hans omtalade utsträckta hand är ofta knuten och samarbete verkar bara vara aktuellt om han får vara i centrum medan övriga stöttar upp.
Det håller inte. I Sveriges riksdag finns minst fyra ideologiska inriktningar: socialister, liberaler, konservativa och nationalister. En del av ideologierna skär rakt igenom både blocken och partierna och det är inte glasklart i vilken fålla S kommer att hamna inför nästa års val. Kvar i vänsterburen, odlande sin konservativa ådra för att försöka vinna tillbaka SD-väljare eller vandrandes i en mer reformliberal riktning.
Även om varje parti ansvarar för sin egen utveckling skadar det inte att hjälpa dem på traven. Just nu finns goda möjligheter för liberala partier att sondera S-terrängen och ge sig in i hårda, konstruktivaförhandlingar, med det uttalade syftet att styra landet.
Inte som stöd åt Stefan Löfvens enhjuling. Utan som varsin axel under en stabil tre- eller fyrhjulsregering.