Förra gången jag såg Eskilstuna symfoniorkester i full gas var förra vintern då de spelade ihop med Electric banana band i konserthallen. I lördags var det ”filmtajm” och man frågar sig om det är en publikfrierikampanj på gång för att locka in barnfamiljerna i konsertmyset.
Den här gången hade man dukat upp ett mischmasch av filmhistoriens kanoniserade stycken och bakat ihop det med ”Eskilstunas egen filmkompositör” Thomas Rydells musik.
Varannat stycke signerat Rydell således.
Mestadels har han komponerat åt filmer som, hur ska vi säga, befinner sig i den svenska filmvärldens undervegetation och man blir sannerligen inte särskilt sugen på att se dessa verk. Desto bättre då att Rydells musik håller i egen rätt, varsamt tolkade av den alltid lekfulle och spirituellt vevande dirigenten Karl-Johan Ankarblom vid pulten.
Första höjdaren i konserten var Bernard Herrmanns musik ur Hitchcocks duschmordsrulle Psycho och håren på underarmarna knorvade sig betänkligt. Av välbehag, ska tilläggas. Herrmanns musik behöver ingen Hitchcock-film för att fungera med sina distinkt gnisslande höga stråkar och orkestern dånade på och man tänkte för en stund ungefär att – tja, det låter ju lika bra som på skiva.
Sedan radades klassikerna upp prydligt som på ett skolfotografi: Johann Strauss, John Williams, Beethoven, Sjostakovitj. Allt uppblandat med Thomas Rydells Hollywood-brusande toner.
Vore jag Rydell skulle jag spricka av stolthet av att höra denna suveräna orkester framföra mina verk. Kanske var det också så, men det syntes inte då kompositören blygsamt presenterade alltihop med roliga anekdoter.
Men det finns mycket man kan kritisera också. Det var till exempel väldigt länge sedan det var busigt originellt att spela John Williams epokgörande Stjärnornas krig-musik med en symfoniorkester inför publik. Men likafullt är det hårresande pampigt.
Urvalet är ett annat problem för den här typen av föreställningar. Klassiker som Beethoven blandas med italienaren Nino Rota och däremellan ett käckt Rydell-stycke ur en svensk dussinkomedi. Och så slänger man in komikern Henrik Elmér som river ner några garv för att få igång publiken. Och så håller man tillsynes improviserat en tyst minut för Lill-Babs. Och vips så kommer James Bond-temat inknattrande. Och så ännu en Rydell-grej som inte ens har någon film än.
Resultatet av denna gott och blandat-påse är inte det minsta stringent, trots ett fantastiskt uppförande av orkestern, det kan inte nog betonas. I stället blir det splittrat och vimmelkantigt med för många disparata inslag, somliga sönderspelade för länge sedan, som ouvertyren Also sprach Zarathustra av Richard Strauss.
Tur då att extranumret med John Williams stråkvirvlande ledmotiv till Stålmannen satt rejält i skallen på en då man lämnade Lokomotivet som i ett euforiskt moln. För en bättre final än så får man faktiskt leta efter.