Det har gett henne en personlig anhängarskara, inom och utanför Liberalernas partiorganisation. I hennes huvudfrågor är konfliktlinjerna ofta skarpa mot politikens ytterkanter, och det är då lätt att ses som omstridd. Att personligen ha en stark politisk plattform betyder också att man ofta blirkontroversiell.
Det skiljer en hel del i stil och framtoning mellan Birgitta Ohlsson och exempelvis Jan Björklund. Men i sakfrågor och idéer är hon i allt väsentligt en traditionell folkpartist, som det hette med gamla partinamnet. Att hon skulle företräda någon form av yttre flygel inom sitt parti är en ren missuppfattning. Hon har en starkare närhet än en del andra till den socialliberala idétraditionen och till liberalismens förankring i föreningsliv och folkrörelser.
Bilden av henne som stridbar kommer mer av att hon utmärks av ideologisk säkerhet och principfasthet. Hon vet vilka strider hon vill ta, och har visat att hon också vågar ta dem.
Om det gör henne till partiledare återstår att se. En del länsförbund har i vart fall nominerat henne inför Liberalernas landsmöte, som hålls först i november. Hon har svarat att om det finns tillräckligt stöd är hon beredd att ta på sig uppdraget. Ett uppenbart partiledarämne har hon varit länge. Nu har hon erfarenhet, och den ideologiska stadgan gör henne till en stark kandidat.
Ett halvår kan vara en lång tid i politiken. Även om Jan Björklund i går ville skynda på avgörandet behöver ett parti en del tid för eftertanke. Jan Björklund har tills vidare sagt sig vara inställd på att ställa upp en period till. En del andra partiledare har varit utarbetade efter ett årtionde. Jan Björklund hade en svacka särskilt vintern 2015. Han gjorde sig medansvarig till oförmågan i allianspartierna att mer konstruktivt hantera den svårare parlamentariska situationen. I likhet med Annie Lööf (C) har han sedan insett vikten av att motsätta sig Moderaternas öppning mot ytterhögern.
Skulle Jan Björklund avstå från att ställa upp kan fler namn komma med i bilden. Birgitta Ohlsson har dessutom en del fiender. Hösten2016 överfölls hon med avgångskrav från en del landstingspolitiker och även några kollegor i riksdagsgruppen. Det visade sig då att Birgitta Ohlsson hade ett starkt stöd som höll i den situationen.
För Jan Björklund och Birgitta Ohlsson, liksom andra som vill vara med och styra landet, gäller att de behöver vara beredda även på ett svårt internationellt läge – och det i en riksdag där en regering som kan klara ut situationen endast kan bildas med någon form av samverkan över skiljelinjen mellan blocken. I en tid med extremism och nya hotbilder kan de senare årtiondenas blockgräns inte längre få vara politikens viktigaste skiljelinje.
På borgerligt håll har Birgitta Ohlsson och Jan Björklund mer än de flesta antytt att de faktiskt insett detta. Birgitta Ohlsson var i radio i fredags morse ett steg tydligare om det – en eventuell blocköverskridande regering behöver inte innehålla alla fyra partierna från regeringen 2006-14.
Inte bara partiers ledarval, utan även riksdagsnomineringar, behöver nu hanteras så att seriösa partier efter 2018 har företrädare som är fasta och tydliga i sina demokratiska värderingar. De behöver också ha förmåga att vid behov styra i samverkan – även när mycket besvärliga beslut kan behöva fattas.