Rader av viktiga befattningar är inte tillsatta. Rådgivare är osams. Attacken på sjukvårdsförsäkringen kom i första vändan av sig efter djup splittring mellan olika falanger av republikaner. Presidenten visade sig vara pinsamt okunnig även där, det var lättare att diskutera i sak om han inte var i rummet.
Det har i ett par veckor ordats mycket om att Trump byter utrikespolitik, och mer närmar sig en traditionell republikansk linje. Mycket viktigt var att chefen i Nationella säkerhetsrådet Michael Flynn, som inte bara hade suspekta kontakter i Ryssland, utan i det fördolda även varit lobbyist för Erdoganregimen i Turkiet, snabbt tvingades bort. Han ersattes av en mer normal militär som tillsammans med en general som försvarsminister kan ge mer kontinuitet och kanske mindre äventyrlighet.
Trumps svärson, som blivit inofficiell storvesir hos sultanen Trump, uppges ha blivit kraftigt osams med högerideologen och politikstrategen Steve Bannon som idémässigt står nära europeisk nyfascism. I stället har familjestyret stärkts genom den yngre generationens inflytande.
Sedan har skurkregimer fortsatt som förut, och därmed försvårat en politik enligt den isolationistiska yttre högerns filosofi, där samarbete med Putin låg nära till hands. Det har skett nervgasangrepp mot civila i Syrien och en uppvisning i Korea av ett stort ”raketfodral” som tyder på vapenutveckling av robotar som kan skjuta atombomber mot Kalifornien och längre. Hårt språk om Kina som hot mot USA:s jobb har ersatts av flott bjudning för Kinas ledare Xi i Trumps privatresidens i Florida, med sikte på att, likt tidigare presidenter, samverka med Kina för att tygla Nordkorea
En salva kryssningsrobotar mot en flygbas i Syrien hade, vilket Aron Lund skrev om i gästkrönikan i torsdags, mer än ett budskap. Ett var inrikespolitiskt. Vidare hade det varit ett farligt prejudikat om inget alls hänt när Assad bluffat om att ha gett ifrån sig all nervgas, och på nytt gasat civila. Vad gäller Syrien, Afghanistan och Korea är de senaste bomberna och flyttningarna av krigsfartyg inte så annorlunda än vad tidigare presidenter – eller för den delen Hillary Clinton – skulle gjort i motsvarande läge.
Det syns också en del – onekligen något lugnande – tecken på att mer traditionellt tänkande personer fått något mer att säga till om runt Trump. Men liksom med klantigheten i den nya administrationens start är det ett riskabelt misstag att blåsa faran över.
En mandatperiod är 48 månader. Av dem har vi sett tre. De högerinriktade miljardärer, särintressen och kongresspolitiker som var beredda att stödja till och med Trump för att få del i makten är inte illa organiserade. De är manstarka, de bemannar allt mer av administrationen. De är i färd med att upphäva miljöregleringar, skada klimatpolitiken, införa handelshinder, sabotera obekväm forskning, vingklippa myndigheter (inklusive utrikesdepartementet) och sätta sin politiska prägel på domarkåren.
Det kvarstår att presidenten är okunnig och impulsiv. Hur han skulle fungera i en verkligt dramatisk kris, kanske kring Korea, kan man undra. Att USA under Trump blir mer lierat med en del auktoritära stater, medan frihet och demokrati i världen nedprioriteras, förblir sannolikt.
Skadan kan bli ödesdiger. Trump och en amerikansk politik av polarisering och vanstyre påverkar inte bara USA utan demokratin som förebild för andra länder. Höger- och vänsterradikalismen verkar båda för politisk isolationism och ett återfall i handelshinder, regleringar och subventioner. I morgon står Frankrikes väljare inför ett liknande ödesval.
Vad som står på spel är demokratiernas förmåga att tillsammans handla rationellt och hålla fast vid sina idéer och värderingar. Faller detta sönder kan diktaturerna bli de som dominerar världen. Jämfört med detta utgör de terrorligor som idisslas i radio och tv ett hot av långt mindre dignitet.