Enligt siffror som redovisades i tisdags levde 13,3 procent av befolkningen på ersättningar och bidrag, omräknat till helår, 2017, och heltidsförsörjning. Det är en minskning från 13,8 procent året innan.
Förklaringen är stark jobbtillväxt, något som Arbetsförmedlingen bekräftade i måndags med sin senaste statistik över arbetslösheten.
Men det vore för väl om inte de goda nyheterna fultolkades i partipolitiska syften. Socialdemokraterna ritade genast en delningsbild för sociala medier. En kurva visar utvecklingen av utanförskapet. Moderata (borgerliga) regeringsår är markerade med blått, socialdemokratiska med rött. Den blå kurvan rör sig upp, ner, sedan åter upp och lite ner. Den röda delen visar däremot en brant nedgång efter en liten dutt upp. Skalan är givetvis anpassad för maximal effekt.
Men – de borgerliga regeringsåren visas från 2008, inte från 2006 då Alliansen tog över. Det är förståeligt. För om dessa år hade varit med, hade grafen visat något helt annat. Andelen svenskar med bidrag och ersättningar minskade nämligen från 19,1 till 15,2 procent mellan 2006 och 2008.
Sedan kom finanskrisen, varpå arbetslösheten och utanförskapet som helhet tillfälligt ökade, men började snart åter sjunka. Under de åtta borgerliga regeringsåren minskade utanförskapet från 19,1 till 14,4 procent.
Detta facit hindrade inte Socialdemokraterna att i valet 2014 tala om ett Sverige som går sönder. Bara för att i regeringsställning använda samma siffror, men i en stympad tidsserie, för att slå sig för bröstet.
Samtidigt har den borgerliga oppositionen, i olika grad, tagit över den gamla socialdemokratiska svartmålningen av landet.
I själva verket har utanförskapets upp- och nergångar följt den allmänna utvecklingen i ekonomin. Antalet bidragstagare gick upp kraftigt under 1990-talskrisen för att sedan minska fram till IT-kraschen och 11 septemberattackerna runt millennieskiftet. Därefter minskade utanförskapet åter fram till nästa stora avbrott – finanskrisen 2007-2008. Sedan dess har det åter minskat.
Efter varje nedgång har Sverige kommit ut starkare med en bättre sysselsättning och färre i utanförskap. Bland förklaringarna finns enskilda regeringars förtjänst, som Socialdemokraternas budgetsanering på 1990-talet och den första Reinfeldt-regeringens hantering av finanskrisen och dess arbete mot sjukskrivningar och förtidspensioneringar.
Men lika viktiga förklaringar är reformer som genomförts i bred politisk enighet, som skattereformen, införande av en självständig riksbank, uppstramade budgetregler, avregleringar och privatiseringar och ett nytt pensionssystem som gav statsfinansiell stabilitet och bättre fungerande svensk ekonomi.
Politiker skulle vinna mycket i respekt om de hade med något av denna sammansatta bild i sina budskap. Och man behöver inte blunda för några problem för att säga att det i många viktiga avseenden går exceptionellt bra för Sverige och har gjort så länge.