När regeringen har våndats färdigt, olika oppositionspolitiker poserat klart och alla lagliga vägar har granskats, bör detta accepteras. Där är vi dock inte än. Det framgick av debatten i riksdagen i går.
En huvudfråga är var de utlänningar som anslutit sig till IS och som kan bindas till brott ska dömas. Västländernas önskelösning – och ett huvudspår i gårdagens riksdagsdebatt – är någon form av internationell domstol i regionen. Närheten till brottsplatsen, och därmed till bevisning och vittnen, är ett tungt argument för detta.
Men det finns även svåra hinder. Mark Klamberg, docent i folkrätt vid Stockholms universitet, har pekat på dem i flera intervjuer.
Internationella brottsmålsdomstolen i Haag (ICC) har inte mandat att döma i terrorbrott och kan i praktiken inte få det.
En särskild FN-tribunal kan inte begränsa sig till IS-brottslingar, utan måste hantera även krigsbrott som har begåtts av stater. Ett ryskt veto i FN:s säkerhetsråd kommer säkerligen att läggas i syfte att skydda såväl Assadregimens ledare och generaler som dess torterare.
Ett avtal med denna blodiga och av väst isolerade regim, för att upprätta en nationell tribunal med någon form av internationellt stöd, exempelvis från EU, är i sin tur oacceptabelt för demokratier. Och även om en motsvarande domstol skulle kunna upprättas i Irak – en stat som omvärlden kanske kan ha sådana relationer med – kommer rättsapparaten där inte ha kapacitet att processa fler än ledarskiktet i IS.
En närliggande fråga är var alla dessa människor ska hållas i förvar och senare avtjäna sina straff.
Sammantaget talar det för att de utlänningar som har varit en del av terrorsekten ställs till svars i sina hemländers domstolar. Den svenska Brottsbalken och Folkmords- och krigsförbrytarlagen är användbara för en lång rad våldsbrott och andra övergrepp som har begåtts i Syrien och Irak. Sedan 1 april 2016 finns ett särskilt straffansvar för utlandsresor med terrorsyfte, liksom olika typer av stöd till dessa.
Samtidigt måste vi acceptera att inte allt moraliskt ansvar innebär rättsligt ansvar, för dessa liksom för andra ogärningar. Detta gäller sannolikt de allra flesta av de kvinnor som enbart kan konstateras ha bott på IS-kontrollerat territorium som medlemmar av IS-terroristers hushåll, utan att kunna knytas till specifika brott.
Så måste rättsstater fungera. Fällande dom förutsätter en lag som säger att det som gjorts är ett brott, och att lagen finns när gärningen begås.
Sverigedemokraternas krav på retroaktiva strafflagar, liksom att förhindra svenska medborgare att återvända till Sverige, strider mot grundlagen. Förslaget säger mest något om det partiets syn på lag och rätt och den egna rollen som lagstiftare. De vet att detta inte går, ändå poserar de.
En separat fråga är situationen för de barn till svenska IS-terrorister som är kvar i regionen. En del av dem är mycket små. Dessa barn måste få komma till Sverige. Hur det ska gå till tillhör det som regeringen skyndsamt måste utreda. Men det hör även samman med frågan om behandlingen av deras föräldrar. Ju förr svenska politiker släpper tanken på att Sverige ska slippa befatta sig med dessa, desto bättre.