Reformutrymme brukar beteckna sänkta skatter och ökade utgifter som man inte anser sig behöva finansiera. Det uppstår när ekonomin, och statens inkomster, växer. Av det reformutrymme på 25-26 miljarder för 2019 som finansminister Magdalena Andersson (S) hade uppskattat, var 20 miljarder redan tagna i anspråk genom tidigare beslut. Det handlar om anslag som trappas upp och skatter som sänks i takt med att ekonomin tillåter, exempelvis utbyggnad av Kunskapslyftet, särskilda bidrag till skolor och sänkt skatt för pensionärer.
”Det betyder att det nästan inte finns något reformutrymme utan allt måste vara fullt finansierat”, sade Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson till Expressen. Hon förde resonemang om vikten av att staten sparar i goda tider, som nu, för att använda när konjunkturen vänder neråt.
Så lät det då. Efter valet hittade Svantesson och Moderaterna plötsligt ett generöst reformutrymme. Tanken om full finansiering var som bortblåst. I den budgetreservation som M skrev tillsammans med KD, som de fick stöd för av SD och som nu är Sveriges budget, sänks skatterna med 13,5 miljarder nästa år. Utgifterna ökar med 3,6 miljarder, vilket ger ofinansierade reformer på drygt 17 miljarder kronor.
M och KD är inte ensamma om denna vidlyftighet. Centern och Liberalerna har minus 14 miljarder i sina respektive budgetförslag medan Sverigedemokraterna underbalanserar med hela 35 miljarder kronor i den egna budgetmotionen.
Så har oppositionspartier ofta gjort. Under de åtta borgerliga regeringsåren lyckades Socialdemokraterna kritisera regeringen för slösaktighet samtidigt som man spenderade lika mycket eller mer i de egna budgetförslagen. Skillnaden nu är att ett sådant oppositionsförslag har blivit den budget som Sverige ska leva med.
Och den stora minusposten är inte det enda problemet. ”En servettskiss” kallade statsminister Stefan Löfven (S) budgeten från M och KD. Det är elakt men inte obefogat. För det är stor skillnad mellan en regerings detaljerade budgetproposition och en snabbt hoprafsad partireservation.
Det senare dokumentet syftar i regel till att med relativt breda penseldrag ange en inriktning av och prioriteringar i den ekonomiska politiken, inte till att faktiskt styra landet.
M-KD-reservationen blev offentlig först på måndagen, två dagar innan den skulle röstas igenom. En rad frågor kvarstår också efter att förslaget har blivit antaget.
Det gäller stora delar av utgiftssidan. Hur pengarna ska fördelas inom de olika utgiftsområdena är oklart, framför allt de områden där M, KD och SD gör betydande ändringar i förhållande till övergångsregeringens budget, som rättsväsende, försvar, arbetsmarknad och bostäder.
Vissa nyheter är kända, andra inte, men väldigt lite kan utläsas ur budgeten. Vilka program ska bort hos Arbetsförmedlingen? Hur snabbt ska det ske? Är tanken att det ska vara en början på en nedmontering av myndigheten? Hur ska de ekonomiska villkoren för byggandet förändras?
En del svar kan utläsas i partimotioner och annan information från partierna, men ingen kan säga något säkert, till dess att riksdagen har fördelat pengarna inom ramarna.
Detta är inte bara ett praktiskt bekymmer utan även ett demokratiskt. Riksdagsledamöterna hade inte hela bilden av budgeten när de röstade om den i onsdags. De som berörs av besluten har inte tid att granska och debattera dem. Den bristfälligt förberedda anslagsfördelningen kan också få allvarliga konsekvenser längre fram.
Det är därför som en statsbudget inte ska beslutas på detta sätt. M och KD borde inte ha lagt sin reservation. Ordningen ska vara regering först, budget sedan. Inte detta bakvända hafsverk.