Det är en enkel, men också svår slutsats som måste dras av den kartläggning av försörjningsbördan och arbetskraftsbehovet i Sverige och Sörmland, som tidningen gör i dagarna.
Vi måste börja arbetslivet tidigare, lämna det senare, förändra arbetsvillkoren i den offentliga sektorn, reformera pensioner och socialförsäkringar samt ha en förhållandevis stor invandring.
Det handlar både om att ändra attityder och system. Ökat välstånd ger utrymme för unga människor att skjuta upp det riktiga inträdet i vuxen- och arbetslivet. Den studietrötte och sökande kan ta ett extra år eller två för att få ihop en gymnasieutbildning. En annan kan resa och ströjobba sig fram innan hon eller han hittar sin väg vidare, och kan ta god tid på sig med universitetsstudierna. Kamraterna gör så, världen ligger öppen och föräldrar kan många gånger stötta ekonomiskt.
Sedan går det fort, kanske för fort. Som tidningen berättar är etableringsåldern, där 75 procent av en årskull är ute på arbetsmarknaden, i dag omkring 28 år för män och 30 för kvinnor. Fast jobb, familjebildning, barn, eventuellt köp av bostad kommer med några få års mellanrum, kanske samtidigt. Vuxenlivets många krav kan bli överväldigande. På samhällsnivå innebär det att de mänskliga resurserna inte används optimalt.
När den arbetsföra befolkningen krymper i förhållande till den andel svenskar som har lämnat arbetslivet, behöver etableringsåldern vara lägre. Drivkrafterna för detta, som utformningen av studiemedelssystemet, måste stärkas.
Staten och arbetsmarknadens parter kan också förbättra möjligheterna till vidareutbildning och omställning mitt i arbetslivet. För att orka jobba längre, göra en nysatsning vid 55 i stället för att blicka fram mot pensionen.
Överenskommelsen mellan de sex partierna i Pensionsgruppen – S, M, C, L, KD och MP – för ett år sedan var viktig för att fler ska jobba längre. Den lägsta åldern för att ta ut allmän pension kommer nu att höjas successivt från dagens 61 till 64 år, samtidigt höjs även den högsta åldern där man har rätt att vara kvar på jobbet från 67 till 69.
Framför allt den senare åldern skulle kunna höjas ytterligare. Men det gäller även att höja åldersgränsen för uttag av tjänstepension som i dag är orimligt låga 55 år. Och för att minska skillnaden mellan lön och pension bör insättningen i den allmänna pensionen höjas.
En stor fråga är villkoren för en vård och omsorg som måste ta hand om större årskullar äldre. Politiken behöver under en tid framöver prioritera resurser till detta. Men det handlar inte bara om pengar. Lika viktig är organisering av arbetet. Som tidningen beskriver behövs det allt från förändring av arbetstider till renodling av yrkesroller genom att ta bort arbetsuppgifter, till användning av teknik på ett nytt sätt, exempelvis att maskiner ersätter vissa arbetsmoment i äldreomsorgen.
Ytterligare ett problem är att försörjningsbördan, arbetskraftsförsörjningen och den offentliga sektorns resurser är geografiskt ojämnt fördelade. Här krävs aktiv regionalpolitik, ett starkare kommunalt utjämningssystem och sannolikt administrativa förändringar som sammanslagningar av kommuner. I Sörmland bör inte ett samgående mellan Vingåker och Katrineholm avfärdas.
Och så är det invandringen. Utan den kan inte den allt mer skeva svenska befolkningspyramiden utjämnas. Utan den blir arbetskraftsförsörjningen än svårare. Utan den får stora delar av Sverige en befolkningsminskning och den regionala klyvningen av landet blir enorm.
Stor invandring är inte oproblematiskt. Men den behövs, inte minst för att Sverige ska fungera.