Jag skrollar genom flödet på Instagram. Söker inspiration och får en stund av verklighetsflykt. Jämför mig med retuscherade selfies med känslan av att jag borde vara bättre, snyggare eller helt enkelt bara vassare på Photoshop. Jag stannar till vid en bild med en prydligt uppdukad frukost. Ägaren av kontot är glad över bananpannkakorna som serveras. I bildtexten står att hen är tacksamhet över att ångesten inombords aldrig syns på bild. I den perfekta världen som presenteras i appen är livet alltid i färg och det mörka sipprar endast ut diskret i en bildtext. En ögonblicksbild har fångat den perfekta frukosttallriken men stöket och disken i köket döljer vi väl. Paketeringen med den vackra ytan lurar oss gång på gång samtidigt som insidan gråter.
Jag har själv genom åren försökt få till den där ytan. Det hände många gånger att jag slog knut på mig själv för att få till den perfekta bilden av mitt liv. Samtidigt trivdes jag med att leva bakom en filtrerad fasad. Det kändes bekvämt när verkligheten störde eller kom för nära. Men om livet på Instagram ser perfekt ut samtidigt som vardagen i övrigt är en enda röra då blir det fel.
Personligen fick jag en tankeställare när en vänlig själ sa att hen ville se mig och mitt liv på riktigt, bakom Instagramfasaden. Det kändes som en lättnad. Så jag övar mig på att acceptera de dagar då lägenheten är ett kreativt kaos, när alla underkläder ligger i tvätten så jag tvingas bära bikinitrosor och då frukostmenyn endast består av två knäckebrödsmackor. Men den sidan av mig kommer du aldrig att se i mitt flöde. Anledningen är enkel. Att våga leva livet med alla känslor och utan filter kräver mer av mig som människa än att fota och lägga upp den stylade frukostbilden. Därför behöver jag den verklighetsflykt som Instagram ändå erbjuder med sina vackra bilder. Så jag köper illusionen om det perfekta livet och forsätter att skrolla...