Blockpolitikens mur är hård,
partierna käbbla och trilska,
alla blockerar nåt ackord,
och väcker folkets ilska.
Talmannen kallar till sitt rum,
ingen rör sig en liten tum,
ingen rör sig ur fläcken,
talmannen väntar på tecken.
Står där så grå i plenisal,
grå mot den starka Annie,
tittar ut över riksdagssal,
vill skrika: Hur tusan kan ni!
Tittar mot platsen där Ulf och Jan,
talar med Ebba och Stefan,
grubblar, och det är en plåga,
över en endaste fråga.
För sin blick över pressens rum,
han nu lärt murvlarna känna.
– Är det som pågår mest ett flum?
Jag frågar åt min penna.
Det har gått över hundra dar,
vad är det som all tiden tar?
Hur blir nästa regering?
Har du ingen fundering?
För sin hand genom lugg och hår,
ler mot alla i rummet.
– Nej, den frågan är allt för svår,
samtalsklimatet är ljummet.
Jag tyvärr ingen trollkarl är,
vi får se vartåt det bär.
Rött, blått, grönt, brunt, mitten?
Jag vet inte ett vitten.
Så kom dagen när orken dog,
snart måste något hända.
Den tjugotredje är det nog,
efter en hundrade vända.
Sandlåda, lekplats, vuxet rum,
kakel, respekt och ordningsvurm,
orden som har florerat,
medan Norlén sonderat.
Talmannen sist går hem till sig,
genom en stad som slumra.
Hur ska jag vända på ett nej?
Ja, det kan man undra.
Innan han somnar, sent på dan,
tänker han tyst till Stefan och Jan,
Gustav, Bella och Annie:
Hjälp mig – för det kan ni.