Metoden är inte ny för honom.
Han använde den flitigt i valrörelsen 2016. Först genom ovett mot medtävlare i republikanska primärval. Sedan för att överrösta granskningar av hans privatekonomiska rufflande, omdömeslöshet och olämplighet som kärnvapenansvarig. Nya grovheter och fräcka faktaförvrängningar skulle tränga ut annat ur nyhetsflödet och hålla uppmärksamheten kvar vid hans negativa kampanjande mot motståndarna.
Twitterhotet härom dagen mot Iran har även en sådan bakgrund. Ordagrant kan det närmast uppfattas som hot om kärnvapenangrepp ifall den iranska regimen för ett hotfullt språk mot USA. Det har en likhet med en Trumptweet om "eld och vrede" över Nordkorea, några månader före mötet med den nordkoreanske diktatorn Kim i Singapore. Vid det mötet hade Donald Trump slagit om till att ösa lovord över härskaren i Pyongyang. Ett påstått samförstånd sades ha eliminerat krigsrisken i Korea. I efterhand har både det ena och det andra som Trump sade framstått som tomma ord.
Att Trump nu kan vilja provocera fram en distraktion har uppenbara förklaringar. Men Persiska Viken är ännu mer av krutdurk än Koreahalvön. Det är extra svårartat riskbeteende att just där trappa upp en ordväxling till tal om krig.
Trumps resa till Natomötet i Bryssel och mötet med Vladimir Putin i Helsingfors gav en förödande bild av hans förkärlek för att nedvärdera USA:s närmaste allierade och samtidigt prata lösligt vid illa förberedda möten med auktoritära potentater. Presskonferensen i Helsingfors efter toppmötet blev katastrofalt avslöjande. Kritiken även från en del republikaner var exempellös.
Samtidigt har brottsutredningarna kring det ryska agerandet i den amerikanska valrörelsen lett fram åtal, i deras frånvaro, mot ett antal ryska officerare, men även till andra besvärande avslöjanden: Dels om rysk infiltration i Trumps stödtrupp i vapenlobbyn, dels om den advokat som under många år var Trumps fixare i känsliga privat- och företagsaffärer.
Trump har svarat med en störtskur av lögnaktiga eller illa underbyggda anklagelser mot USA:s federala polis och underrättelsetjänster, som i utredningen grävt fram det för Trump ytterst besvärande materialet. Men han har också tagit tillfället att med verbal upptrappning mot Iran flytta uppmärksamheten till ett annat område.
En skillnad mot Nordkorea är att med Iran ingicks en internationell överenskommelse som fick regimen i Teheran att lämna ifrån sig stora mängder klyvbart material som kunde ha använts i kärnvapen – och dessutom underkasta sig närgångna inspektioner av ett slag som Trump inte fick Kim att acceptera innan han började berömma Kim. Förhandlingsstrategin mot Nordkorea underlättas inte av att USA klivit av just ett sådant avtal med Iran.
Nu försöker Trumps administration få företag i Västeuropa och Japan att sluta handla med Iran och sluta köpa fossilgas och olja – som betalar regimens vapenanskaffningar och dess militära intervention i Syrien. Åtskilliga företag hade dock redan tidigare funnit att förhoppningarna om stora affärer med en uppmjukad regim i Teheran varit något förhastade.
Men det blir svårt för USA att få andra länders förståelse för att på nytt pressa Iran med finans- och handelssanktioner, när Trump går in för att ha sönder just det avtal som de tidigare sanktionerna möjliggjorde. USA:s president gör sig dessutom ännu mer misstrodd när han uppträder partipolitiskt fientligt mot Västeuropas främsta regeringschefer och samtidigt vänslas med såväl Putin som den västeuropeiska ytterhögern – och ovanpå detta slänger krigshot omkring sig på Twitter. Vad det vittnar om är obalans och omdömeslöshet.