Att Hamas, som utövar diktaturen i Gaza, har en militant propaganda om stort och våldsamt intrång över gränsen är inte detsamma som att det som verkligen gjordes hade varit omöjligt att hejda med mindre dödliga metoder.
Vad det handlar om är att Israels politiska ledning, i avskräckande syfte, vill ha ett övermått av dödligt våld i detta slags situationer. Den cyniska ledningen för Hamas ser detta som ett tillfälle att ta politiska poäng genom att offra ett antal unga män i propagandasyfte.
Aktionerna har pågått en tid, med tänkt kulmen i anslutning till Israels 70-årsjubileum som stat. Blodsutgjutelsen i måndags hade indirekt samband med att Donald Trumps administration markerade sin samhörighet med den nationalistiska högern. Det skedde genom att dagen före det israeliska 70-årsfirandet ha den officiella invigningen av det konsulatskontor i Jerusalem dit man på papperet flyttar ambassaden i Tel Aviv. I realiteten handlade det om att byta skylt på huset, som en rent politisk markering.
Hade inte detta skett hade förmodligen demonstrationerna och skjutningarna inträffat på liknande sätt i alla fall, sådana som Hamasledningen och Benjamin Netanyahus högerregering nu är. Men som det utspelades blev det i alla fall ännu en belastning för den fraktion som tagit över det republikanska partiet i USA. Den har omvandlat den mångåriga säkerhetspolitiska alliansen med Israel till en partipolitisk allians med de israeliska högerrörelserna, med all deras kompromisslöshet och hänsynslöshet i att sabotera och förhindra kompromisslösningar om Västbanken.
Inte enbart Hamas och israeliska regeringen uppträder hänsynslöst och har tillsammans undergrävt det mesta av möjligheterna till en kompromissfred mellan Israel och palestinierna. Inte bara sittande regering i Jerusalem och Hamasstyret i Gaza förtjänar skarp kritik efter de senaste blodiga händelserna. Under Donald Trump har en märkbar förändring skett av USA:s uppträdande. Försöken att hålla emot en del av de högernationalistiska ambitionerna på Västbanken har upphört. Trumps representanter agerar som direkt understöd för högern i Israel. När presidenterna i USA hetat Bush, Clinton eller Obama har det inte gått till så som det nu gör.
Den på ett sätt bluffartade ambassadflytten har sin betydelse som partipolitisk lojalitetsförklaring. Att Israels parlament och mycket av regeringens förvaltning ligger i Jerusalem är inget som reellt ifrågasatts när det utarbetats riktlinjer för en kompromissfred. Däremot har det då förutsatts att en östlig del av storstadsområdet Jerusalem skulle ha motsvarande huvudstadsroll i en palestinsk stat.
Denna möjlighet har bekämpats av Hamas, men också av de mer militanta i israelisk höger, som helst inte vill göra mer substantiella kompromisser alls om territorium och avskaffande av bosättningar. Det är till stöd för en sådan linje, samt som inrikespolitisk markering i USA, som Trumpadministrationen utnyttjat den gamla diplomatiska avvägningsfrågan om när det blir rätt tid att flytta olika länders ambassader från Tel Aviv till Jerusalem.
Det är också slående hur premiär- och utrikesminister i Israel, i likhet med delar av USA:s republikaner, i dag går i takt med en del starkt antiliberala, nationalkonservativa eller högerextremistiska rörelser i olika västländers politik.
Till och med en sådan antiliberal potentat som Ungerns härskare Orbán har anmärkningsvärt goda relationer till Netanyahu, med tanke på att samme Orbán ägnar sig åt flagrant antisemitisk propaganda. I likhet med många i Europas yttre höger odlar Netanyahu också relationerna till Putin.
Det Netanyahu står för kommer med stor sannolikhet att med tiden bli till allvarlig skada även för Israel.