Även bland mindre framstående och mer impulsiva presidenter och premiärministrar i kärnvapenmakter har de flesta undvikit de stora bokstäverna och låtit det mesta vara underförstått.
Nordkorea är ett fall för sig. Hotelser om stora vapeninsatser och väldig förstörelse har där varit ett rutinbeteende i propagandan. När regimen bevisligen har kärnvapen och raketer med lång räckvidd är nervositeten förklarligt nog större hos alla landets grannar. Nyss rapporterades att såväl den amerikanska som den japanska underrättelsetjänsten dragit slutsatsen att Nordkorea nu konstruerat kärnvapen som kan få plats i en medeldistansrobot eller en interkontinental missil. Om det fungerar vid ett skarpt skott är en annan sak. Men det många länge velat förhindra är nu ändå faktum – eller näst intill.
I det tysta hade USA och Kina enats om att öka det ekonomiska trycket mot Nordkorea, genom Säkerhetsrådssanktioner med exportförbud på flera av landets väsentliga inkomstkällor, såsom kol. Det är nog det hittills viktigaste beslut som Sverige varit med om under denna period i FN:s Säkerhetsråd. De drivande är dock de mest berörda stormakterna. Sveriges sannolika roll har – förutom möjligen inofficiella kanaler till Pyongyang via ambassaden där – endast varit att delta i att protokollföra enhälligheten.
Man skulle kunna tycka att sanktionerna var en framgång, och att president Donald Trump borde kunna vara nöjd med vad USA:s diplomater och deras kinesiska kollegor enats om. Man hade kunnat låta Nordkoreas propagandaspråk eka tomt ett tag, medan sanktionerna sved och ökade viljan till eftergifter.
Nu har det i stället blivit en ny stilstudie i Trumps impulsivitet. Efter några tirader från Pyongyang, om hur de skulle kunna slå mot USA, kom Trump med en egen tirad, där språkbruket var twittermässigt. Tog man Trump på orden, vilket de flesta borde vant sig av med, var linjen att om Korea hotade på det där sättet borde de tänka på att de kunde drabbas av "eld och vrede", ett par lösryckta glosor från Jesajas bok. Det kan antas att vare sig Trump eller Kim borta i Pyongyang visste varifrån orden kom. Det var i alla fall en omisskännlig anspelning på ett atombomsanfall mot Nordkoreas regim.
Att Nordkorea skulle utsättas för amerikansk kärnvapenvedergällning om Nordkorea anföll Sydkorea, Japan eller USA själv med kärnvapen är så uppenbart att det inte borde behöva sägas, än mindre sägas på det viset.
Men det verkligt betänkliga var att det på presidenten lät som om själva hotfullheten från Nordkorea innebar att amerikanskt preventivkrig, rentav med kärnvapen kunde bli resultatet. Av olika sätt att skrämma en skurkstat och öka osäkerheten är detta ett av de mer äventyrliga. Det visade sig snabbt att den notoriskt obetänksamme och verbalt brutale Trump hade improviserat något som inte fanns i utrikesministerns och andras rådgivning direkt innan framträdandet. Twitterbeteende i ett offentligt yttrande med kärnvapenhot! Den hårt prövade utrikesministern var snabb med att förtydliga att det handlade om vad svaret kan bli vid väpnat angrepp mot USA.
Trump skadade åter tilltron till USA hos både allierade och motståndare. Att man därmed akut bör frukta ett nytt Koreakrig är mindre troligt. Ett sådant skulle få så oerhörda följder, med troligen flera miljoner döda inom ett par veckor, att även Trump och Kim lär rygga tillbaka.
Vad episoden däremot belyst är att man verkligen bör oroas av Trumps impulsivitet och okunnighet, ifall något skulle leda till en konfrontation med risk för ett stort krigsutbrott och bara kort betänketid.
(Detta är en extraledare, publicerad på nätet, i Eskilstuna-Kuriren och Strennäs Tidning (lib).