Det är snarare typiskt för de metoder som åter blivit mer utbredda i Turkiet.
Illegal underrättelsetjänst behöver för att vara brottslig inte vara riktad mot Sverige eller ens mot ett land. Företag och privatpersoner – i det senare fallet i praktiken politiska flyktingar och andra regimkritiker – är ofta måltavlorna för främmande makts spionage i Sverige.
Utrikesminister Margot Wallström tillfrågades av Sveriges Radio om de ljudband med försök till värvning av angivare som spelades upp av ekoredaktionen tisdag morgon. Hon underströk då att det kan vara brottslig verksamhet, där ansvaret ligger på rättsväsendets myndigheter. Det finns dock en sak till att säga. Om ett lands ambassad ägnar sig åt flyktingspionage i Sverige så kan det leda till att diplomater blir utvisade.
Sådant brukar inte Utrikesdepartementet vara angeläget att tala om. Vid diplomatutvisningar har man ibland tidigare knappt ens berättat för allmänheten att de ägt rum, eller vilket land det handlat om.
Men ambassader och spionage mot flyktingar och andra regimkritiker är inte ett nytt problem. Eritreas ambassad är beryktad som ett av de mer flagranta fallen. Till sist blev den för övervakning och påtryckningar mest ansvarige på ambassaden förklarad icke önskvärd och tvingades lämna Sverige.
Rätt många av Sveriges invånare har själva flytt från Turkiet, eller är barn, barnbarn eller till och med barnbarnsbarn till syrianer, kurder och andra som vid olika tillfällen lämnat eller fördrivits från Turkiet. Efter att ha sett hur mycket av det gamla förtrycket mildrades och delvis försvann har de nu kunnat se hur Turkiet sedan några år blir allt mer auktoritärt. Press och andra fria medier är till stor del undertryckta eller omvandlade till regimtrogna, och var det redan innan kuppförsöket förra sommaren.
Den misslyckade kuppen har sedan tagits som förevändning för fängslanden, avskedanden och utrensningar i stor skala och för tystandet av en rad medier. Repressalierna är på inget sätt begränsade till anhängare av den religiösa och utbildningsinriktade rörelse som grundats av Fethullah Gülen, som sedan länge är i landsflykt i USA.
Erdogans parti stödde sig tidigare på den rörelsen, men har nu övergått till att bekämpa den – och andra meningsmotståndare – med polisstatsmetoder. Också i Västeuropa och USA vill regimen då veta var Gülenanhängare som kommit undan kan ha gömt sig.
De som har bakgrund i Turkiet, men sett positivt på åtminstone början av Erdogans regeringsår – som medförde god ekonomi och åtskilliga reformer, – bör nu tänka efter. Regimens letande efter oppositionella utomlands är inte något som är värt att stödja. Det kan till och med vara brottsligt att göra sig delaktig i detta.
En del boende i Sverige såväl som i andra länder, har ännu kvar turkisk rösträtt. Polisstatsmetoderna bör för dem vara ett skäl att delta och rösta nej i folkomröstningen, som syftar till att göra presidentmakten ännu mer ensamrådande.
Turkiet skulle behöva fred och försoning, men fortsätter det som de senaste åren går det mot allt mer av envälde, förtryck och tillbakagång till sämre tider.