Den bildades för att skapa ett tänkbart underlag för en majoritetsregering, och det krävde att alternativet sågs som valbart av tillräckligt många väljare. För att få till detta tog Fredrik Reinfeldt (M) sitt parti i hampan och släpade det närmare mittfältet. Blivande finansministern Anders Borg (M) genomdrev på omilt sätt uppryckning av det ekonomiska oppositionstänkandet, och lyckades – utom för husintressena – begränsa oskicket med vårdslös löftespolitik.
Delvis kompromissade de fyra partierna ihop sig, allt var inte så sammanhängande. Men det blev också en kärna av regeringspolitik som var markant annorlunda än mycket som förekommit i opposition 1995-2005. Centralt var att förbättra utbytet av yrkesarbete, och pressa ned marginaleffekterna i skatte- och bidragssystemen även nedanför ”brytpunkten”. En annan central del i regeringspolitiken var att få igång en omfattande reform av skolan för att höja kvaliteten, förbättra lärarutbildningen och förbättra insynen och redovisningen av prestationerna.
På båda områdena är läget nu att ansvariga hos Socialdemokraterna förstått att både jobbskatteavdrag och det centrala i Björklundska skolreformer är angelägna att i stort sett bevara, annars går det inte att få utvecklingen av jobb och utbildning att gå åt rätt håll. Att riva upp dessa saker står inte på dagordningen, annat än hos en del intresseorganisationer och ute i de rödgröna marginalerna.
Ännu en förutsättning för att alliansen fungerade var Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som personer. De hade båda gjort upp med flera av Moderaternas arroganta sidor. Båda hade till exempel socialt ansvar och vägrade vara ombud åt den sprithöger som häckar på näringslivets skuggsida. De förstod framför allt att uppträda så att man i de andra partierna kunde ha förtroende för dem.
Denna personliga förutsättning är försvunnen. Nuvarande M-ledning tvärvänder högerut med ett sms till dem som var allianspartners. Tydligen förbigicks även den egna riksdagsgruppen. Anders Borgs ordning och reda i det ekonomiska tänkandet är också borta, och har ersatts av övertaktiserande. Utspel görs byggda på försåtlig snedanvändning av statistik.
I eftergivenhet mot partihögern vill man ha SD som faktiskt underlag för att fälla och tillsätta regering, men är inte uppriktig om detta utan far fram med dunkelhet och tvetalan. Att SD dessutom är fientligt mot det slags ekonomiska reformstrategi som var grunden för alliansen blundar man för. Nuvarande M-ledning är inte samarbetskapabel.
Detta är inte bara partiets problem. Carl Bildt (M) uttryckte sig i Expressen i går diplomatiskt vagt om inrikespolitiken men underströk att Sveriges politik behöver hantera ett förvärrat utrikespolitiskt läge och Trumps linje: Denna är ”djupt problematisk och kommer att utsätta Europa och Sverige för betydande påfrestningar framöver.”
Det är inte bara så att det saknas parlamentarisk möjlighet för en alliansregering, så som fanns 2006. Det saknas också samsyn om vad dess regeringsprogram skulle vara. Framför handlar det slags frågor som landet snabbt kan ställas inför vid handelshinder, EU-förändringar och säkerhetspolitisk oreda om ”betydande påfrestningar”. De kan, i likhet med angelägna skattereformer, kräva bred bas och ett stöd som S inte kan få hos V – och som ingen kan få hos SD.