Däremot råder det i princip inga meningsskiljaktigheter om att ett fungerande rättssamhälle behöver en gemensam pengapåse för att finansiera sådant som alla, åtminstone indirekt, nyttjar. Som försvar, polis och domstolar.
Dessutom anser de flesta i Sverige att skatt kan tas in som ekonomisk omfördelning över tid, där perioden som yrkesarbetande ska täcka samhällskostnaderna för exempelvis skolgång under barndomen och äldreomsorg i andra endan av livscykeln. Vidare finns det relativt stort stöd för att de som har otur och behöver dyra punktinsatser, som cancerbehandling, ska få det på det allmännas bekostnad.
Därför accepteras att staten, kommunerna och landstingen har rätt att ta in skatt. I utbyte förväntar vi oss att servicen, tryggheten och rättssäkerheten fungerar, och att kvaliteten ligger i paritet med insatsen. Inte så att vi kräver att gå plus minus noll varje månad eller ens varje år. Däremot måste relationen kännas rimlig över tid. Även om en viss del av skatten är en ren solidaritetshandling, där genomsnittsmedborgaren betalar in mer än hen kostar, för att säkerställa att exempelvis begåvningshandikappade och kroniskt sjuka får en anständig levnadsnivå.
Men trots att skatter är den största enskilda utgiftsposten för många hushåll är det få som vet hur mycket de betalar. Precis som att det är oklart exakt vart pengarna går.
Det beror sannolikt dels på att de flesta skatterna är rätt dolda. Exempelvis är delar av arbetsgivaravgiften skatt, vilket få tänker på, även om summan kan stå på lönebeskedet. Samma sak med momsen.
Dels på att de flesta sällan diskuterar skattesystemet som den helhet det är, utan enbart varje post för sig. För eller emot fastighetsskatt? Flygskatt? Sänkt skatt på pension? Höjd på investeringssparkonton?
Likaså är det svårt att veta vad olika saker, som ett vaccinationsbesök med tvååringen, tioåringens plats i grundskolan eller mormors hemtjänst, kostar. Men det går att åtgärda.
På fakturan som skickas till föräldrar med förskolebarn anges i en del kommuner hur mycket kommunen respektive föräldrarna står för. I samma andra visar många tandläkarmottagningar på kvittot hur stor skattesubventionen är.
Liknande principer kan införas på fler områden, som vid sjukhusbesök, uthämtning av mediciner och avgifter till äldreomsorgen. Det vore heller inte dumt om exempelvis alla föräldrar med skolbarn meddelas vad utbildningen kostar och hur stor del av avgiften när barn spelar fotboll eller flöjt som betalas av kommunen respektive vårdnadshavarna.
Det är även varmt välkommet om alla en gång om året får en enkel sammanställning av vad kommunen, landstinget och staten har lagt pengar på.
Förutom att informationen skulle skapa en större förståelse för inbetalningar kontra utbetalningar, blir skattesystemet och prioriteringarna därmed mer genomskinliga och enklare för gemene man att ha genomtänktasynpunkter på. Då skulle det förhoppningsvis bli svårare för politiker att framstå som alla goda gåvors givare, där budgeten diskuteras i termer av vinnare och förlorare, som om det handlar om roulette. Inte om hur pengar som vi själva betalar fördelas av människor som vi demokratiskt röstar fram och, inte minst, bort.
Den ökade sifferexercisen kommer inte att leda till att folk i allmänhet upprättar Excelark för att kontrollera sina saldon. Däremot bäddar kunskaper om helheten för en debatt som sträcker sig djupare än att småbarnspappan tackar för höjt barnbidrag, medan PRO recenserar skattesänkningen på pension.