Att kunna sätta sig vid förhandlingsbordet för att kyla ned stämningen. Att börja tala om att få bort tullar för fler varor. Allt detta måste i nuläget ses som en framgång och skäl till lättnad, så illa som Donald Trump ställt till det i den globala handelspolitiken.
Vad som uppnåddes i onsdags, vid EU-kommissionens överläggning med Trump och hans handelsminister i Vita Huset, var en öppning för att undvika djupt skadliga tullhöjningar. Men allt är osäkert. Försöken att hitta en väg till tullsänkningar i stället för tullhöjningar kan när som helst slås över ända av någon ny nyckfullhet i Vita Huset. Liksom i tidigare handelsförhandlingar mellan USA och Europa kan dessutom olika branschintressen väntas gå in för att sätta käppar i hjulen, för att hålla konkurrenter borta. Hänsyn till konsumenterna eller till samhällsekonomin i stort brukar de då inte ta.
Donald Trump har med sin numera väl bekanta och allt mer lättgenomskådade blandning av hotelser, skrävel och bluff försökt pressa EU till eftergifter. Särskilt har han använt ett hot om en drastisk 25-procentig tull på personbilar, något som dessutom var en attack mot den tyska förbundskanslern Angela Merkel, som är ett hatobjekt för den yttre högern på Atlantens båda sidor.
En bakomliggande sakfråga är att EU har en tioprocentig importtull på personbilar, ett handelshinder som innebär en onödig beskattning och snedvridande beskattning av företag och privatpersoner. USA har bara 2,5 procent, som Trump alltså hotat med att tiodubbla.
Det är en utmärkt idé att sänka biltullarna, eller ännu hellre ta bort dem. Miljöbeskattningen av motorfordon bör ske med avgifter på fossila bränslen. Tullar är ineffektivt. Men att USA som ett arv från tidigare årtionden har 25 procents tull på lätta lastbilar har det varit tyst om från Trump och de andra frihandelsfienderna i USA.
Hela den här frågan och väldigt mycket annat hade varit löst nu, på ett sätt som stimulerat handel och ekonomiska framsteg, om det fleråriga arbetet med det bredare frihandelsavtalet TTIP, mellan USA och EU, förts i hamn. Då hade Donald Trump inte kunnat ha någon europeisk tull på Chryslerbilar som förevändning för sina demagogiska påhopp på handel och på allierade länder.
Men Trumps seger satte stopp för TTIP. Då hade avtalet också länge motarbetats av europeiska frihandelsfiender och av fiender till demokratiernas samarbete. Merparten av både vänster och höger ytterkant deltog i att åstadkomma det som Trump också ville.
Man kan inte hoppas att Donald Trump i och med onsdagens möte slutat med sina angrepp mot handeln eller att han slutat att vara en riskfaktor för internationell ekonomisk kris. Det är en av hans mest långlivade fixa idéer som får honom att sätta handelshinder framför tekniska framsteg och konkurrensförmåga.
Slagordsmässigt sätter han likhetstecken mellan ”rättvis” handel och att länder inte har export eller importöverskott sinsemellan. Men att USA har underskott i sina samlade utrikesaffärer är i själva verket en ofrånkomlig följd av att landet förbrukar mer än det producerar, något som Trumps skattepolitik förstärker i stället för att dämpa.
Det är med Trumps tullar som med kryphål och undantag i skattereglerna. De gör samhällsekonomisk skada, men varje tull och varje kryphål får snabbt sitt särintresse, som slår vakt förmånen att bli subventionerad. Detta får andra betala: Med lägre reallöner, ineffektivitet, svag konkurrenskraft, slöare näringsliv och fel inriktning på ny teknik och investeringar.