”Problemet” är att strofen klingar falskt. Alliansen körde inte Sveriges ekonomi i botten. Tvärtom klarade Fredrik Reinfeldt och Anders Borg oss ovanligt bra ur finanskrisen, samtidigt som många andra länder fick underskott, vars staplar knappt ryms på Magdalena Anderssons Powerpoint-bilder.
Det vet givetvis finansministern, som dock har rätt i en sak: Det går bra nu.
Sverige befinner sig i en tydlig högkonjunktur, med god tillväxt och starka offentliga finanser. Det betyder att det finns pengar till reformer, vilket är ett drömläge för en finansminister inför ett valår, och det borde ge en indikation på att det inte är läge för några direkta skattehöjningar. Något som det tyvärr planeras för i höstbudgeten, då brytpunkten för den statliga inkomstskatten för tredje året i rad inte ska räknas upp med inflationen.
Däremot gör de fina tiderna och framför allt de låga räntorna att regeringen borde kunna enas med stora delar av oppositionen om att sänka kapitalbeskattningen och trappa ner ränteavdragen. Detta lyser dock med sin frånvaro, precis som större satsningar på företagande, bostäder och att få in svagare grupper som utrikesfödda, lågutbildade och funktionshindrade på arbetsmarknaden. Alltså brister som segmenterar uppdelningen i insiders och outsiders – de som har bostad och de som flyttar runt i andra och tredje hand, de med fast arbete och de som inte får en chans att visa vad de går för.
Det är både trångsynt och bakvänt, för på samma gång som utanförskapet lämnas åt sitt öde, utropas försvaret och polisen till budgetens vinnare. Båda två är tydliga trygghetssatsningar, som ska stärka bilden av att landet försvaras och buset tas om hand, vilket i och för sig är bra. Men det rubbar inte den frustration och otrygghet som unga människor som ser ett vanligt jobb och egen bostad som lika ouppnåeligt som ett Nobelpris känner, även om deras reella trygghet givetvis också ökar med fler synliga poliser och ett försvar värt namnet.
Reformer som verkligen skulle öka dessas vardagstrygghet är vare sig ett starkare rättsväsende eller återinförd värnplikt, utan en politik som genererar två fasta punkter i tillvaron: jobb och bostad. Men för den sortens trygghet har den så kallade arbetarregeringen inget program.
Det är antagligen därför den tar samma vers en gång till.