Den går ut på att arbetsplatser ordnar fika med Fairtrade-märkta produkter. I går bjöds det på sådan fika utanför kommunhuset. I dag får alla barn i Vingåkers förskolor och fritids Fairtrade-mellanmål, enligt kommunens hemsida.
Det är ett sätt för den globala organisationen med samma namn att marknadsföra sin verksamhet – rättvisemärkning som bidrar till bättre livsvillkor för jordbrukare i utvecklingsländer.
Ambitionen är lovvärd men metodentveksam. Frågan är om Vingåker, och andra kommuner som hakar på, har funderat kringoch tagit ställning till invändningarna mot Fairtrade.
Syftet med rättvisemärkning är att informera konsumenterna om att varorna har tillverkats under villkor som lever upp till viss standard. Fairtrade-certifieringen kan sägas ha tre delar:
1. De som omfattas måste vara småskaliga jordbrukare som ingår i producentorganisationer där bönderna har beslutanderätt på lika villkor – i praktiken kooperativ.
2. Arbets- och produktionsvillkoren samt relationen mellan producentorganisationen och uppköpare ska leva upp till vissa krav. Exempelvis finns det ett förbud mot barnarbete och ett krav på viss nivå på lägstalöner för anställda. Genmanipulerade grödor, GMO, är förbjudna.
3. I det pris som slutkonsumenten betalar ingår ett prisstöd och en så kallad social premie. Prisstödet kompenserar jordbrukarna när världsmarknadspriset på deras varor går ner. De garanteras alltså ett minimipris för sina produkter. Den sociala premien betalas till producentorganisationen och ska finansiera gemensamma sociala utgifter, som byggande av skolor.
Om strävan att göra livet bättre för fattiga jordbrukare finns inget att invända. Kraven på arbetsvillkor är på det hela rimliga.
Däremot är det svårt, för att inte säga omöjligt, att kontrollera efterlevnaden. Mycket passerar under radarn. Därmed kan man inte veta att det är rätt producenter som får del av rättvisemärkningen. Det är heller inte helt logiskt att enbart småjordbrukare omfattas, inte större jordbruk med många (fattiga) anställda. Premieringen av det småskaliga är också problematisk, eftersom utvecklingsländernas framtid ligger i en övergång till storskalig, mer effektiv produktion.
Motståndet mot användning av genteknik i växtförädling – totalförbudet mot GMO – är närmast antivetenskapligt och är långt från det som Sverige står för. Genteknik kan exempelvis användas för att ta fram grödor som står bättre mot insektsangrepp, vilket gör att man inte behöver använda kemiska bekämpningsmedel.
En vanlig kritik är att prisstödet snedvrider marknaden – driver upp produktionen, pressar marknadspriserna och orsakar därmed förluster för de bönder som står utanför Fairtrade-systemet.
Detta är i allt väsentligt ett teoretiskt argument. Enligt Fairtrade ingår enbart 1,5 miljoner jordbrukare i märkningen. Det är för få för att ha någon inverkan på världsmarknadspriserna.
Men det faktum att så få bönder omfattas är ett kraftfullt argument mot rättvisemärkningen. Omkring en miljard fattiga i världen är beroende av jordbruket för sin försörjning. I kampen mot fattigdom är Fairtrade i bästa fall en droppe i havet. I värsta fall är det en verksamhet som flyttar fokus från andra, större och mer effektiva åtgärder, exempelvis direkta insatser för barns skolgång.
För effektivt, rent ekonomiskt, är Fairtrade inte. Handeln lägger på en slant och det är många led mellan den extra summa som konsumenten betalar om det som kommer bonden till del.
Har Vingåkers kommun vägt in allt detta i sitt beslut om sin Fairtrade-kampanj?