Det är inget en regering snabbfixar på en halv mandatperiod eller mindre. Inte en president heller.
Men ju större skrävlare och bluffmakare, desto mer försöker en president, som Trump, ta åt sig äran av hur andra löst ekonomiska problem fem eller tio år tidigare.
I den ekonomiska politiken har Donald Trump under ett knappt år i Vita Huset uträttat nästan ingenting som redan fått större verkan på jobb och näringsliv. Det han har av ekonomiskt tänkande är framför handelshinder som fix idé. Det skulle kunna vålla väldiga skador i USA:s och världens ekonomi. Men hittills har dessbättre det mesta han talade vitt och brett om under kampanjen 2016 uteblivit. Ibland för att det var tomma slagord. Ibland för att Trump och hans ministrar är inkompetenta eller inte hunnit göra sådant som redan märkbart påverkat ekonomin.
I USA fortsätter dock den positiva utveckling i ekonomi och arbetsmarknad som inleddes efter att centralbanken och presidenten lyckades bemästra den svåra ekonomiska kris 2008-10 som hade vållats av vårdslös hantering av kreditmarknaderna från omkring 2000 och några år därefter.
Obamaåren började när krisen var utomordentligt allvarlig, men centralbankens skickliga krishantering samverkade med det Obama och kongressen tillsammans åstadkom de första åren efter 2008. Jämfört med flera av de europeiska länderna städades bankkrisen upp fortare och vändningen uppåt kom snabbare. Grunden lades för en ihållande återhämtning som nu fortsätter ett tag till, på inget sätt tack vare Trump, utan trots honom.
Det finns en tänkvärd jämförelse att göra med Sverige, men den handlar absolut inte om filosofi, psykologi eller kompetens hos regeringen Löfven jämfört med administrationen Trump. Den senare är fylld av charlataner, och har en ekonomiskt gravt inkompetent anförare i Trump själv. Regeringen Löfven är frihandelsvänner och finansministern Magdalena Andersson är en utpräglat konventionell representant för finansdepartementets budgetavdelning.
Likheten är i stället att ett ekonomiskt läge som regel har sin grund i det som gjorts eller inte gjorts ett antal år tidigare. Regeringen Löfvens politik har under 2016 och 2017 bara hunnit ha begränsad ekonomisk effekt.
I Sverige liksom i USA sköttes den ekonomiska politiken under krisåren 2008-10 avsevärt skickligare av regering och riksbank än i en rad länder på den europeiska kontinenten. Detta är en grund till den påfallande goda utvecklingen av arbetsmarknad och tillväxt som nu pågått i dryga fem år.
Sysselsättningsgraden i åldrarna 20-64 år är nu höga 82 procent och ligger stadigt där. Viktiga inslag i den ekonomiska politiken under de första Reinfeldtåren, såsom arbetslinjen och jobbskatteavdraget, har tack vara den lyckade krishanteringen kunnat göra långvarig verkan – och därmed är arbetsmarknadsläget så gott som det blivit.
De goda resultaten i ekonomin i början av Anders Borgs finansministertid berodde däremot inte på honom utan på den viktiga blocköverskridande reformperioden i svensk politik från cirka 1990 och framåt samt Göran Perssons slit med budgetsaneringen.
Anledningen till dessa påpekanden är att Stefan Löfven i samband med ett ”jultal” på ett torg i Köping i söndags åter sade sig ha ”världens bästa finansminister” – som om hon fixat den ihållande konjunkturuppgångens positiva verkan på arbetsmarknad och statsinkomster. Finansminister Magdalena Anderssons främsta merit är snarare att ha bidragit till att hennes parti undvikit ett antal fatala feltramp som deras politik i opposition pekade fram mot.
Stefan Löfven är verkligen ingen Trump. Men han borde då också försöka undvika att göra propagandaförenklingar som är i klass med twitterpolemik.