Bland riksdagsledamöterna, som är mest drabbade, är siffran två av tre. I landstingsfullmäktige var tredje och kommunfullmäktige var fjärde. Lika många uppger att de har påverkats i sitt uppdrag.
Sörmland utgör tyvärr inget undantag. Tidningens undersökning, som började i lördags, visar att var fjärde förtroendevald i länets kommun- och landstingsfullmäktigeförsamlingar har utsatts för hat i sociala medier, drygt 13 procent för trakasserier och 7 procent för hot. Var tionde är försiktig med att ta ställning i vissa frågor, av rädsla för konsekvenserna. De ”värsta” områdena, som triggar i gång hatet, är invandring, skola, vård och jämställdhet.
För Robin Tannarp, ordförande för Moderata ungdomsförbundet i Sörmland, ledde hoten till att han fick ett överfallslarm av polisen och under en period tog han olika vägar hem. Kommunalrådet Jimmy Jansson (S) har fått mordhot mot sina barn och är för egen del så luttrad att han inte minns första gången som hatet mot honom gick över gränsen. Tony Rosendahl, gruppledare för Vänsterpartiet i Katrineholm, har bland annat fått anonyma brev.
Till lokalpolitiker i andra delar av Sverige har det skickats meddelanden som ”Vi vet vem du är och var dina barn går i skolan” och ”Törs du visa dig på gatorna i kommunen?”. Det har även förekommit våld och brända bilar.
Förvånande? Inte särskilt.
Enligt Lena Micko, ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting, blir mordhot och trakasserier ett allt vanligare sätt för människor att uttrycka sin ilska eller besvikelse mot en åsikt eller ett beslut (Dagens Samhälle, 26/5-2015). Det kan handla om att elevunderlaget inte räcker för att behålla en mindre skola eller att ett sjukhus har svårt att upprätthålla viss kvalitet, vilket ofta leder till nedläggningar. Men det kan även gälla mer ideologiska frågor, som synen på invandring och jämställdhet, och det är inte konstigt om en hel del drar sig för att sticka ut hakan.
Problemet är att vi inte kan ha det så. Visst måste politiker som fattar beslut som påverkar mångas vardag kunna ta kritik. Men hot och hat är någonting annat. Då försöker människor få dem som vi gemensamt och demokratiskt har röstat fram att fatta beslut baserade på rädsla, och om de får som de vill tillåts de som tar till odemokratiska metoder att sätta den politiska dagordningen, samtidigt som politikers uppdrag är att ta ansvar för helheten.
Det senare innebär att det är omöjligt att göra alla nöjda. Men tyvärr saknas i många fall respekten inför att politiker ansvarar för allmänintresset, medan den enskilda medborgaren företräder ett särintresse. Det diskvalificerar givetvis inte någon från att tala för sin sak, men när alla som inte delar ens åsiktidiotförklaras har det gått för långt, och det håller inte att rycka på axlarna och anse att den politiker som gett sig in i leken får leken tåla.
I Sverige finns just nu cirka 36 800 förtroendevalda i kommunerna och 4 400 i landstingen. De utgör ryggraden i vår demokrati, och fattar beslut om allt ifrån hur utbildning och sjukvård ska organiseras till snöröjning och avgifter i kulturskolan.
Den som inte är nöjd är varmt välkommen att i höstens val rösta på ett annat parti än senast. Eller, ännu hellre: engagera sig politiskt.