Vem vinner när S och M styr?

”Alliansen är död i Eskilstuna”, säger Moderaternas gruppledare i Eskilstuna Jari Puustinen i en intervju i gårdagens Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning.

Arne Jonsson (C) är här i mitten men har i politiken hamnat helt i skymundan av Jari Puustinen (M) och Jimmy Jansson (S). Foto: Niklas Holm

Arne Jonsson (C) är här i mitten men har i politiken hamnat helt i skymundan av Jari Puustinen (M) och Jimmy Jansson (S). Foto: Niklas Holm

Foto:

Övrigt2018-06-02 19:00
Detta är en ledare. Eskilstuna-Kuriren är en liberal tidning.

Hans motivering framgår inte men iakttagelsen är riktig.

Den döda Alliansen beskriver sakernas tillstånd i Eskilstuna under nuvarande mandatperiod. Sammanläggning av fullmäktigemandat ger inget borgerligt majoritetsstyre, inte ens tillsammans med Miljöpartiet. Därför styr M, S och C ihop.

Det svåra för Puustinen blir att förklara varför Alliansen är död i Eskilstuna men påstås leva vidare på riksplanet. Samma sak med hans diffusa idé om ett moderat styre i Eskilstuna utan samarbete med Sverigedemokraterna.

Moderater och Socialdemokrater har på senare år hittat varandra allt mer i kommunpolitiken. I tio kommuner utgör S och M majoritetsstyre. Ytterligare elva kommuner leds av S, M och ytterligare något eller några partier.

Fyra sådana majoriteter finns Sörmland. Förutom Eskilstunas trepartistyre regeras Gnesta, Katrineholm och Strängnäs av enbart S och M. Dessa allianser har sina styrkor men även svagheter.

På plussidan finns enkelheten att komma överens mellan två eller tre partier, när alternativet för att bilda en majoritet är fyra, fem eller sex partier som ska kompromissa ihop sig. Det kan även vara välgörande för S och M på lokal nivå att ibland överge de ofta konstlade stridslinjer som upprätthålls av partikanslierna i Stockholm.

De lokala förutsättningarna är också just lokala. I Strängnäs nutidshistoria är varken Moderaterna eller Socialdemokraterna de permanenta maktpartierna. Det är i stället Centerpartiet och Liberalerna som har ingått i de flesta majoriteter sedan kommunsammanslagningen 1971, med allt vad det innebär av maktarrogans och ovilja att göra saker annorlunda.

I både Eskilstuna och Katrineholm har borgerliga inbrytningar i styret gett förutsättningar för att åtminstone lösa upp något av ett hundraårigt socialdemokratiskt maktinnehav.

Ett partis förmåga att sätta avtryck i politiken hänger dock ytterst på dess företrädares kompetens. Här lämnar Moderaterna i Katrineholm mycket att önska. Partiet, som har styrt ihop med S sedan 2010, har lyckats dåligt i förhandlingar om fördelning av politiska poster. Moderaterna kontrollerar väldigt lite av den politiska dagordningen och får ingen plats i rampljuset.

Väljarnas dom blir därefter. Moderaterna i Katrineholm gick bakåt i valet. Röstsplittringen ger en ännu tydligare bild. 2014 röstade 19 procent av kommunens väljare på Moderaterna i valet till riksdagen men bara 13 procent i kommunvalet i Katrineholm. Det paradoxala med Lars Härnströms (M) inträde i majoriteten är att det har gjort det möjligt för Göran Dahlström (S) att styra mer ostört.

I Eskilstuna är det annorlunda. Moderaterna, som har suttit i majoriteten sedan 2014, ansvarar för skolfrågorna och kan bocka av ett par framgångar under mandatperioden. Som försäljningen av Parken Zoo och ett avskaffande av särkraven vid byggandet. Det är i stället det tredje partiet i koalitionen, Centern, som har försvunnit in i anonymiteten.

Sedan finns det ett stort problem: S och M i Eskilstuna och S i Katrineholm arbetar på att fånga in de antiliberala väljarströmningarna. Misstänkliggörande av flyktingar och tiggare ingår i partiernas standardarsenaler. Det ligger stort ansvar på den progressiva oppositionen att skapa motvikter till denna politik.