Vid kriser behöver det finnas militära resurser till hands, det måste vara förberett och samövat. Annars har de västeuropeiska demokratiernas regeringar inte handlingsmöjligheter om det blir ett snabbt krisförlopp som kräver motåtgärder eller skydd för vänner. Storbritannien är ett land som trots en militär försvagning har kapacitet att vara leda sådana insatser.
Att Sverige och Finland tillsammans ansluter sig till den "resurspool" som organiseras är ett tecken på ett väl motiverat utökat samarbete i försvarsfrågor. De samarbetande staterna blir därmed, förutom Storbritannien, de fyra nordiska länderna (alla utom Island som inte har någon militär förmåga), de tre baltiska plus Holland. Det är en krets där man bör kunna fungera bra tillsammans.
Man behöver samtidigt komma ihåg vad detta samarbete om krisförberedelser inte innebär. Det är inte någon ersättning för Nato, och det avgör inte frågan om allians eller alliansfrihet åt ena eller andra hållet. När det i dag är mer osäkert vad USA de närmaste åren kan vilja åta sig är samarbetet ett stöd för EU-ländernas handlingsmöjligheter. Men det är i en begränsad omfattning.
Det går inte att med nya samarbeten ersätta förband eller militärteknik som inte finns eller som saknar tillräckligt med övning, ammunition eller transportkapacitet. I Sverige och flera andra länder är försvarsanslagen fortfarande på en nivå som hörde ihop med de långt mindre spända förhållandena i Europa för 15-20 år sedan. Snabbinsatsstyrkor är trovärdiga bara om de ingår i en militär styrka som är välutrustad, bemannad och tränad.
Samarbetet möjliggör att man får mer styrka för samma pengar. Men faktum kvarstår att de svenska försvarsanslagen enligt gällande fempartiuppgörelse mellan S och M – samt C, KD och MP – inte kommer att räcka. Att rätta till detta kommer att kräva mer skattepengar. Det ändras inte heller av ett samarbete med Storbritannien och Finland.