Han fick där frågan om vad som händer med flyktingpolitiken efter tiden med den tillfälliga asyllagen.
– Vi ska först göra en utvärdering av den tillfälliga lagen. Det är det första. Den löper ut i juli 2019 så vi har lite tid på oss, sa statsministern.
Vidare:
– Nu ska vi göra en översyn av den tillfälliga lagen och dra slutsatser av det.
Det som Stefan Löfven talade om här och vid andra tillfällen kunde i själva verket vara två utvärderingar.
Den första, och kanske enda, skulle ha gjorts någonstans in på det andra året av den tillfälliga lagens giltighetstid, för att avgöra om lagen bör gälla även under ett tredje år. Om svaret hade blivit ”ja” skulle lagen utsättas för en andra utvärdering i god tid före juli 2019. Den utvärderingen skulle ligga till grund för vad som ska hända därefter.
Så var det sagt. Men så blev det inte. Halvtidsutvärderingen visade sig vara en förhandling mellan regeringspartierna. Socialdemokraterna fick behålla den tillfälliga lagen ett år till medan Miljöpartiet fick lagförslaget om en ny möjlighet till uppehållstillstånd för unga ensamkommande.
Och för några veckor sedan gjorde Socialdemokraterna klart att de inte vill ha någon slututvärdering heller. De hade redan bestämt sig för att den tillfälliga asyllagen ska vara permanent och att invandringspolitiken ska skärpas ytterligare.
Kritiska socialdemokrater misstänkte redan på våren 2017 att partiledningen skulle göra så här. Därför gjorde de jobbet själva. ”Vilse i andrummet – en utvärdering av den tillfälliga asyllagen” kom för några veckor sedan, sammanställd av Migrationspolitiska S-föreningen.
Det är ett gediget arbete. Författarna går igenom syften med och konsekvenser av lagen, dess tillämpning och ändamålsenlighet.
Några centrala slutsatser:
Lagen har tagits fram i stor hast. Vägledningen till Migrationsverket och till de migrationsdomstolar som ska göra de komplicerade avvägningarna, när de ska tillämpa lagen, är mycket knapp.
Regeringen har efter att lagen trätt i kraft tvingats lappa och laga sådana brister som påpekades av remissinstanser men som regeringen då valde att ignorera. Exempelvis öppnar man nya, omstridda vägar till uppehållstillstånd för ensamkommande, efter att tidigare säkerhetsventiler som ”ömmande omständigheter” har avskaffats.
Skärpt asyllagstiftning har haft mycket liten påverkan på antalet asylsökande i Sverige. Viktigare har varit id-kontroller för resa till vårt land, gränskontrollerna i Europa, en tillsluten Västra Balkan-rutt och avtalet med Turkiet som åläggs att hindra asylsökande att ta sig till Grekland. Det saknar därför grund att påstå att en återgång till tidigare svensk asyllagstiftning skulle ge Sverige en flyktingsituation som hösten 2015.
Regeringens argument för proportionalitet, i fråga om bland annat skärpningarna av rätten till familjeåterförening för krigsflyktingar, vilade på att lagen skulle vara tillfällig. Ja, inskränkningen är betydande, men acceptabel eftersom lagen är tidsbegränsad, resonerar regeringen. Om lagen görs permanent faller det argumentet.
Det finns starka tecken på att den tillfälliga lagen har försvårat nyanländas etablering, precis som flera remissinstanser hade påpekat. Flyktingar plågas av att inte kunna återförenas med sina familjer. Många väljer bort studier, som hade gett bättre etablering på sikt, till förmån för jobb i hopp om att snabbt skaffa egen försörjning och få ta hit sina makar eller barn. De allra flesta når ändå inte upp till försörjningskravet.
Den tillfälliga asyllagen orsakar mycket lidande och är negativ för integrationen, utan att ha någon större betydelse för antalet asylsökande till Sverige. Det vet Socialdemokraternas partiledning. Partitaktiska hänsyn trumfar dock rationalitet och humanitet.
En förutsättningslös statlig utvärdering av den tillfälliga asyllagen ryms inte i den S-kalkylen.