Beskedet var ingen kioskvältare. Först när S har kört in i kaklet, talmannen kallat till ännu en runda med partiledarna och gett någon i uppdrag att göra en tredje sondering, kommer knutarna sannolikt att börja lösas upp.
Oavsett om beslutet landar i en enpartiregering, koalition över blockgränsen eller SD-stödd minoritetsregering, vet vi en sak. Statsråden som intar Rosenbad kommer inte att få en enkel mandatperiod.
Först kommer minst ett parti att beskyllas för löftessvek, eftersom det inte blir någon regering om inte något eller några ”nej” blir ”ja” eller åtminstone ”okej då”. Sedan kommer det parlamentariska läget att kräva fyra år av förhandlingar och kompromisser, sannolikt både inom och utom regeringen. Dessutom kan Sverige vara på väg mot en snar lågkonjunktur, med stigande arbetslöshet, vilket regeringen i så fall dels måste hantera, dels bemöta i nästa valrörelse.
Därför menar statsvetaren Malena Rosén Sundström, vid Lunds universitet, att det för exempelvis Centerpartiet ”kan vara mer strategiskt att ligga lågt och sikta på 2022” (DN, 22/10).
Det vore dock trist om partierna i allmänhet tänkte så. Inte för att det är värt att sätta sig i en regering till vilket pris som helst, och för all del inte med vem som helst. Men partier kan inte bara fokusera på 2020-talet, utan måste även verka här och nu. Inte minst eftersom det under mandatperioden bör påbörjas breda och långsiktiga reformer inom flera områden.
Exempelvis behöver grundskolan snarast höja lägstanivån och bli mer likvärdig, vilket underlättas om villkoren för de närmaste tio åren är spikade. Då fungerar det inte att varje regering klubbar igenom sina favoritförslag, som läsa-skriva-räkna-garantier, extra mattelektioner eller betyg i tidigare årskurser. Det som krävs är blocköverskridande beslut, med tydligt fokus på skolans bildnings- och utbildningsuppdrag, samt riktade satsningar, inte projekt, till skolor med störst utmaningar.
Samma sak med skatter, där principen om enkelhet ochlikformighet från början av 1990-talet har luckrats upp, efter att politiker av alla färger varit där och skruvat. Om den breda mitten – S, MP, L, C, M och KD – kan enas om en ny reform, med lägre skatt på arbete och företagande, och högre på visst ägande och klimatutsläpp, är mycket vunnet. Likaså om bostadsbyggandet ökar ytterligare, vilket kräver långsiktiga spelregler och regionala samarbeten.
Lägg till att den tillfälliga asyllagen går ut i sommar. Den bör efterföljas av en överenskommelse, där exempelvis EU:s omfattande kritik mot Sveriges yttre gränskontroller, som Ekot rapporterade om på måndagen, tas på allvar. Precis som rätten för föräldrar och barn att återförenas, samt återinförandet av en ventil för särskilt ömmande omständigheter.
Allt detta är omfattande och komplicerade områden, och på många sätt är det säkert bekvämare att inte sitta i regeringen under mandatperioden, och kunna storma ut från förhandlingar när man inte får som man vill. Kanske är det till och med det mest strategiska för den som vill få fina siffror 2022.
Men det rättfärdigar inte att man slänger sina vallöften överbord, och släpper fram en regering med stöd av ett parti som man har lovat att hålla på armlängds avstånd.