I Sveriges finns idag cirka 39 000 förtroendevalda politiker i våra kommuner och regioner. De vi ser, de vi tänker på när vi hör ”kommunpolitiker” – Jimmy Jansson (S), Jari Puustinen (M) eller andra heltidsengagerade toppolitiker utgör bara en väldigt liten del av dessa.
Faktum är att 96 procent att våra kommunpolitiker är fritidspolitiker, som utför sina förtroendeuppdrag på fritiden – efter jobb och studier, mellan fritidshämtningar och fotbollsträningen och som plöjer högar av nämndhandlingar i stället för crossfitpasset eller Netflixmys i soffan.
De – helt vanliga människor – är själva navet i vår representativa demokrati.
För dig som själv saknar erfarenhet av dylika uppdrag kan jag berätta att det är en synnerligen oglamourös tillvaro – långt ifrån de fördomar jag tror att vi lite till mans har om politiker.
Det finns förvisso viss bredd när det gäller gruppen förtroendevalda i kommun och region, men det finns också trender som skrämmer och oroar. Trender att ta på allvar.
Alltjämt är andelen utrikesfödda förtroendevalda låg, precis som andelen unga med förtroendeuppdrag – och den sjunker. Varför är det då ett problem?
Jo, vårt demokratiska system bygger på representation. Att gruppen förtroendevalda återspeglar befolkningen i stort – att alla grupper är jämnt representerade.
I dag utgör andelen förtroendevalda under 30 år i kommunerna cirka sex procent, visar färskt statistik från SCB. Det är minskning jämfört med föregående mandatperiod och en markant skillnad mot andelen unga i befolkningen i stort, som är cirka 12 procent. Situationen är den motsatta om vi kollar på andelen förtroendevalda över 65 år som är 33 procent, jämfört med 26 procent i befolkningen i stort.
Tittar vi på den andel som uppbär tyngre positioner, som är del- eller heltidsarvoderade för sina uppdrag blir bilden ännu tydligare. Personer under 30 år utgör bara två procent av Kommunsveriges alla nämndordföranden. Det vanligaste uppdraget bland åldersgruppen är som ersättare.
I vår egen kommun Eskilstuna finns i dag nio kommunalråd och ett oppositionsråd. Sedan Josefine Helleday (S) tvingades lämna sitt kommunalrådsuppdrag tidigare i år tillhör ingen av dessa gruppen ”personer under 30 år”.
Efterspelet av den situationen lär ju heller knappast fungera som lockbete för att få fler och nya unga att engagera sig i politiken.
I dag finns det faktiskt fler personer med vad man skulle kunna kalla politiska toppuppdrag i lokalpolitiken här som haft tunga förtroendeuppdrag i runt 30 år, än personer runt 30 år som har toppuppdrag.
Det är – hur vi än väljer att betrakta saken – demokratiskt knepigt.
De politiska partierna har ett viktigt jobb framför sig – att rekrytera unga medlemmar och politiker, ge dem goda förutsättningar att växa in i politiska förtroendeuppdrag, men också förtroende och stöttning att ta ansvar.
Men, det behövs också ett exitprogram för personer som under en längre tid haft uppdrag på hel- eller deltid. En rimlig diskussion och förutsättningar för att återgå till ett civilt arbetsliv. Svårigheterna att göra den anpassningen är nämligen ett ganska svagt argument för förnyat förtroende år efter år.
Sanningen är också att om nya krafter ska få ta plats, måste äldre förmågor lämna plats. Det måste bli enklare att verka politiskt – också som ung, och att röra sig in och ut ur politiska förtroendeuppdrag. Så länge det saknas en tydlig plan för att det kretsloppet ska fungera för alla inblandade lär vi nog inte se någon radikal ökning av unga i kommunpolitiken.
Fredrik Pettersson är S-märkt opinionsbildare, verksamhetschef på ABF och tidigare politisk redaktör på Folket. Han skriver återkommande S-krönikor i tidningen.