I flera polisregioner är mäns våld mot kvinnor dödligare än skjutvapenvåldet. Det konstaterar Polismyndigheten i sin årsredovisning för 2023. Den slår vidare fast att våldet mot kvinnor inte är komplext i fråga om organiseringsgrad eller förändringstakt, som till exempel skjutvapenvåldet i kriminella miljöer anses vara. Det borde därför finnas goda förutsättningar att arbeta brottsförebyggande. Ändå har myndighetens insatser på området inte minskat våldet nämnvärt.
Aftonbladet har en öppen databas med uppgifter om varje kvinna som dödats i Sverige av en man som de haft en relation till. Tidningen räknar varje streck i statistiken, ger henne ett ansikte och ett namn. I skrivande stund finns 350 kvinnor, sedan år 2000, på listan – 16 i Sörmland. Och listan fortsätter att fyllas på.
För att förstå och kunna bekämpa mäns dödliga våld mot kvinnor måste man också förstå att det inte är ett isolerat problem, inget som bara uppstått ur ett vakuum.
Det är tvärtom det yttersta och mest brutala uttrycket för ett mycket större, mycket mera omfattande, problem. Nämligen det faktum att vårt samhälle vilar på patriarkala maktstrukturer i vilka kvinnor, kontinuerligt, underordnas män. Det är de som vi – samhället, polisen och våra politiker – måste angripa. Kraftfullt och omgående om vi inte bara vill bekämpa symptomen, utan faktiskt stoppa problemet.
Könsmaktsordningen – ojämställdheten – är varken diffus eller komplex. Den är inte subtil eller svår att få syn på. Den börjar inte med mäns dödliga våld mot kvinnor, utan är mycket mer banal i sin linda. Faktum är att den än i dag – 2024 – präglar vårt samhälle, ja livets, alla delar. Från vaggan till graven, hela livet igenom.
- Den märks i skolan, på andra förväntningar och olika förutsättningar. På H&M:s och andra stora klädkedjors barnavdelningar, är flickornas kläder rosa, men framför allt trånga, tajta och figursydda. Flickor förväntas vara fina snarare än att bara vara barn.
- Den märks på fritiden, i förutsättningar och tillgång till istider. På vägen till att bli vuxen. På alla kollektiva vittnesmål, alla samstämmiga ”Me too”.
- Den syns på yrkesvalet och i lönekuvertet, på deltiden och hierarkin. Eller så syns det inte alls – längst bak – bakom alla kostymer och slipsar. Det hörs på de applåder kvinnor får nöja sig med i stället för att belönas med bättre villkor och högre lön.
- Den märks på fler föräldralediga dagar, fler vab-dagar och hur löneutvecklingen planas ut. Det obetalda arbetet.
- Den syns i domar och domstolar, när våldtäktsmän går fria medan offren misstänkliggörs och ifrågasätts. I strukturer där du måste säga ”nej” och inte ”ja”.
- Sen syns det på pensionsbeskedet, tacken för alla vab-dagar, att du varit hemma med barnen. Kvittot på värdet av ditt yrkesval, din insats och din låga lön.
- Den syns till sist på gravstenen. Att ända in i döden få stå på andra raden, vara ”makan”, definierad av sin man.
Och ja, det syns ytterst och allra tydligast på den växande listan med 350 namn på kvinnor som inte längre lever, som mördats av män. Där står det skrivet med blodröd text.
Det är ingen åsikt att samhället är inte är jämställt. En åsikt, som alltjämt och mycket tröttsamt i huvudsak anförs av män i maktposition. Män som inte riktigt är villiga att ta tag i problemet.
Åsikten är att det här är fel. Att vi måste göra någonting åt det – inte sedan, inte lite grand, inte bara polisen. Utan nu, med full kraft av alla och envar.
Hur många fler kvinnor ska behöva falla offer för mäns dödliga våld innan vi trängs på barrikaden för att stoppa våldet, för att göra samhället jämställt – på samma sätt som vi gör för att stoppa gängvåldet och skjutningarna?
Fredrik Pettersson är S-märkt opinionsbildare, verksamhetschef på ABF och tidigare politisk redaktör på Folket. Han skriver återkommande S-krönikor i tidningen.