Brevbäraren Svante Lundkvist från Eskilstuna, som i dag sitter staty utanför Tunagården, var statsråd i både Erlanders och Palmes regering. Men, han var också poet och gav ut flera diktsamlingar. En av mina favoritdikter av Lundkvist handlar om kulturen och om mänskliga värden och drivkrafter – om sådant som inte kan och inte ska mätas i kronor och ören. Den tycks mig tidlös och alltjämt aktuell. Han skriver: 

Om pengar
vore den enda drivkraften
för människors vilja att göra sitt bästa,
då hade aldrig
Leonardo da Vinci målat Mona Lisa
eller Pablo Picasso Guernica

I en annan tid och en annan arbetarstad, drygt 90 minuter från Eskilstuna, har Norrköpings moderata kommunstyrelseordförande Sophia Jarl blivit rikskändis för sitt korståg mot kommunal kultur som inte fyller lönsamhetskvoten.

Det är tuffa tider, pengar ska sparas och då konstaterar Jarl att kulturen kostar, ger för lite cash tillbaka och måste locka fler (betalande) besökare. 

Kulturens värde ska mätas i termer av tillväxtpotential när det kommunala kärnuppdraget ska premieras och de som motsätter sig är bortskämda om de själva berörs, annars förmodligen en del av den av Jarl utpekade kultureliten. Så har det låtit. 

Därför ska avgifter höjas, nedskärningar genomföras och avkastningskraven justeras upp. Kulturen ska generera stålar och tillväxt, om den ska finansieras av skattemedel. Den har minsann ingen särställning, menar Jarl, och ställer den på klassisk populistiskt manér mot skola, vård och omsorg. 

Jag inbillar mig att Jarl aldrig läst Svante Lundkvist dikter. 

För då hade hon kanske förstått att symfoniorkestrar och musikskolor sällan är lönsamma på det viset – inte på kort sikt. Det är inte därför vi håller dem igång.

Vissa saker kan man inte förklara på ett Excelark. Hur mycket är en psalm på min mormors begravning värd, eller att min dotter får spela fiol i kommunala musikskolan? Hur mäter vi lönsamhet på stadsbibliotekets fantastiska barnavdelning och vad händer om vi inför marknadshyror på replokalerna i Balsta musikslott? 

Vi gör det inte för att det ger klirr i kassan. 

Vi gör det för att det gör oss till människor, till ett samhälle. För att kulturen får oss att tro och drömma om att vi är och kan vara något större än tillväxtskapande faktorer, att vi har ett värde större än just pengar. För att vi är mer än konsumenter på en marknad, vi är medborgare i ett samhälle. Men också för att vi vet att ur bredd växer spets. 

Jag läste att Winston Churchill mitt under brinnande världskrig höjde statens kulturbudget avsevärt. När frågan om varför han ville satsa på kultur och inte lägga mer pengar på försvaret ställdes, ska Churchill ha svarat att utan kultur har vi inget alls att försvara. 

Han förstod uppenbarligen någonting som den svenska borgerligheten av i dag inte gör.
Eller som Svante Lundkvist uttrycker det i dikten: ”Mänsklighetens framtid tryggas inte av penninggudens legoknektar!”

Fredrik Pettersson är S-märkt opinionsbildare, verksamhetschef på ABF och tidigare politisk redaktör på Folket. Han skriver återkommande S-krönikor i tidningen