S-krönika
I samband med att regeringens redan väl omskrivna budgetproposition presenterades, genomfördes en 24-timmars folkbildningsstafett på Mynttorget i gamla stan i Stockholm. Bakom initiativet stod en rad studieförbund, teatersällskap, folkhögskolor och andra aktörer verksamma inom folkbildningen. Brokigt och engagerat – precis som folkbildningen i stort.
Med manifestationen på Mynttorget ville arrangörerna och de medverkande skicka en signal till regeringen: Folkbildningen är ovärderlig och måste prioriteras.
Tyvärr har Tidöpartierna valt en helt annan väg.
Studieförbundens anslag har börjat sänkas och ska fortsätta sänkas med totalt en halv miljard kronor fram till 2026. Nedskärningen motsvarar ungefär var tredje krona som det allmänna tidigare investerat i studieförbundens verksamhet.
Jag har arbetat inom folkbildningen, studieförbundsvärlden och civilsamhället i snart tio år. Jag har på nära håll fått följa denna unika demokratirörelse och sett vad den är kapabel till. Jag har fått se människor och grupper växa och utvecklas. Ta plats och bereda plats för andra.
Jag har varit med och släppt in rädda flyktingar i ABF-huset i Eskilstuna och varit med och släppt ut trygga, nyfikna samhällsmedborgare – mogna och redo att ta del i och bidra till sitt nya land och samhälle. Krokat arm med såväl andra studieförbund som Stadsmission och idrottsrörelsen, i just detta syfte.
Jag har sett hur studieförbundens föreningslokaler håller öppet och skylten alltjämt lyser i glesbygd och landsbygd, i Vingåker och Flen, dit storstädernas rika kulturutbud aldrig når. Där annan verksamhet begränsats eller helt stängts ned.
Jag har besökt dansgrupper, styrelseutbildningar, replokaler, keramikkurser och hört körer sjunga sig hesa. Allt i studieförbundens och folkbildningens regi. Jag är övertygad om att det gjort vårt samhälle bättre, gjort demokratin bättre och människorna som vistats där rikare.
Så, vad blir konsekvenserna för människor runt om i vårt land när möjligheterna till folkbildning begränsas?
Det är svårt att svara på. Det är alldeles för stort, för svårt och för hiskeligt. Folkbildning är liksom inte bara demokratins självförsvar, den är demokratins livsnerv.
Folkbildningen är mötet mellan Bosse från Näshulta och de arabiska seniorer som han träffade varje vecka i två år, för att berätta om Sverige och lära ut svenska språket. Fritt och frivilligt.
Folkbildning är den stund varje vecka när ingen i Roffes samhällskunskapscirkel behöver sitta ensam, när alla har en plats och får bidra. Prata om verkligheten för vanligt folk, över en kopp kaffe.
Det är Marias populära kurser i drejning som får så många att hitta glädjen i att skapa med händerna. Det är Studiefrämjandets alla replokaler i Balsta musikslott, möjligheten att låna en elgitarr och träffa proffsiga ledare. Det är kyrkans omfattande körverksamhet, popkollo och rockstjärnedrömmar.
Folkbildning var vad som banade vägen upp på Folk och kulturs stora scen för unga Emma, som är hörselskadad och fick framföra ”Kärleksvisan” som teckenspråksdans för ett par år sedan. Bland annat.
Regeringen drar nu ur sladden till var tredje Studieförbundsskylt i landet, får var tredje studieförbundsdriven replokal att tystna och säkert en och annan kör att sjunga lite mindre starkt.
Ett Sverige med mindre folkbildning är ett fattigare Sverige, ett tystare Sverige. Det är viktigt att protestera mot. I Stockholm, likväl som i landet i stort.
Fredrik Pettersson är S-märkt opinionsbildare, verksamhetschef på ABF och tidigare politisk redaktör på Folket. Han skriver återkommande S-krönikor i tidningen