KD-ledaren Ebba Busch lyfte luren och ringde sin kompis, Alice Teodorescu Måwe, med ett offer she couldn’t refuse. Dagen efter presenterades den fram till dess M-märkta högerdebattören som nytt toppnamn på Kristdemokraternas lista till Europaparlamentsvalet senare i vår.
Anledningen till det djärva draget, som blev förra veckans stora inrikespolitiska snackis, ska ha varit ett ”internt missnöje” med Sara Skyttedal som så sent som i oktober utsågs till partiets toppkandidat – efter viss turbulens. Uppgifter gör nämligen gällande att Skyttedal ska ha uppvaktat SD i syfte att byta parti och i stället bli deras toppkandidat i valet, vilket slutligen fick Busch och partiledningen att agera och peta henne från listan.
KD tycks därmed bli av med ett internt problem och får i stället en högerkonservativ kändis som ny listetta. Kanske ett taktiskt och kortsiktigt smart drag av ett parti i mer eller mindre ständig opinionsmässig kris inför det för väljarna måttligt intressanta stundande parlamentsvalet?
KD hoppas givetvis att med Teodorescu Måwe i topp locka såväl moderata som allmänborgerliga väljare när vallokalerna öppnar den 6 juni.
Det är heller inte den första övergången av det här slaget vi ser. SD:s Europarlamentariker Charlie Weimers var tidigare – likt Sara Skyttedal – ordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund och högprofilerad påläggskalv i partiet. Dessförinnan var han dessutom aktiv i Moderaterna. Detsamma gäller Anna Maria Corazza Bildt som också bytt partitillhörighet; från Moderaterna till Liberalerna. Även hon knep en topplacering i sitt nya parti på EU-valsedeln.
Men nog är det märkligt ändå, när politikens hårda kamp om topplaceringar och affischnamn blir så här lik fotbollens silly season?
Märkligt är också att processen i ett demokratiskt parti ska kunna gå till på det här sättet. Att kandidater till allmänna val utses direkt av partiordföranden eller en liten ledningskrets, efter att en intern demokratisk process landat i något annat.
Den plötsliga nomineringen av Teodorescu Måwe har också väckt en del förvåning och kritik bland hennes egna nyvunna partivänner. Något hon själv emellertid avfärdar som oförskämt och förminskande av hennes meriter i en intervju med P1 Morgon (22/1). I nästa andetag vacklar hon på svaret när frågan om huruvida hon kommer vara fortsatt engagerad i Kristdemokraterna även om hon inte skulle bli vald väcks – ”det återstår att se”.
Klart är dock att denna företeelse av helikopterlandsättande av allmänborgerliga kändisar är ett förändrat sätt att se på partipolitik, partiengagemang och nomineringsförfaranden.
Den 16 februari ska ändå partiet få säga sitt och listan ska definitivt spikas. Det hela blir dock mer av en formaliafråga än en faktiskt demokratisk process – det ska mycket till om inte Buschs kompis får den plats hon nu mer eller mindre presenterats som klar för.
Samtidigt är hela karusellen, hela Skyttedals-gate, på något vis bara ytterligare ett kvitto på det konturlösa kladd som svensk höger har blivit. Där företrädare, tämligen oproblematiskt och friktionsfritt, kan byta partibok över en natt.
”Hvad vilja socialdemokraterna?”, var rubriken på ett känt tal av S-pionjären August Palm. I dag kan vi med gott fog i stället fråga oss; hvad vilja borgerligheten?
Det blir allt svårare att förstå vad man som väljare får och röstar för, och förstå vad skillnaden mellan en moderat, en kristdemokrat och en sverigedemokrat är? Frågan är om de ens vet det själva eller kanske framförallt – om de ens bryr sig.
Fredrik Pettersson är S-märkt opinionsbildare, verksamhetschef på ABF och tidigare politisk redaktör på Folket. Han skriver återkommande S-krönikor i tidningen.