”Frihet”. Det är ett av de absolut vackraste ord jag vet och en av de viktigaste utmärkande egenskaperna hos vårt land. Vi värnar och slår vakt om friheten för människor och det fria ordet.

Men bör vi verkligen få säga och göra precis vad som helst i yttrandefrihetens namn? Eller finns det också en gräns, som även den måste försvaras – när din frihet faktiskt kringskär eller inkräktar på någon annans?

Förra året sprang jag på Rasmus Paludan i Almedalen. Han stack ut, inte på grund av sin lustiga keps, utan för att han var den enskilde aktör på plats med till synes mest omfattande personskydd. Trots att landets makthavare vandrade samma gator upp och ned denna vecka. 

Paludans koranskändningar har gjort honom känd, de har upprört, debatterats och bidragit till en stark hotbild. Konsekvenserna har bland annat blivit skyhöga kostnader för det gemensamma. Otaliga svenska skattekronor har lagts kring Paludans aktioner och de direkta effekterna av dessa. Allt detta motiverat av att det sker i den heliga yttrandefrihetens namn. 

Denna sommar har ännu en koranbränning i Sverige skapat eko i världen. En man la bacon i koranen, tände eld på den och rev ut sidor. Allt hände i Stockholm under rådande eldningsförbud och den muslimska högtiden Eid al-Adha. Syftet sägs ha varit att protestera mot islam, och i Sverige gör yttrandefrihetslagen detta möjligt. 

Svensk yttrandefrihet är stark, på grund av orsak. Det är något att värna och slå vakt om, att vara stolt över. Man får faktiskt vara kritiskt mot allt här, ett sånt land är vi. Men, allt som är lagligt är inte lämpligt. Allt du gör får konsekvenser. Den som bränner böcker, bränner också broar. Med stor frihet följer också stort ansvar.

Vad som slår mig är att alla dessa ”kritiker” mest av allt framstår som personer med svag talang för att föra fram sin kritik med finess. De är inte sällan orimligt barnsliga, grunda i sin kritik – i den mån det alls finns någon att skönja där under baconskivorna och bakom lågorna. De är medvetet provokativa och respektlösa, likgiltiga inför konsekvenserna av sina handlingar.

Koranbränningarna kränker inte bara troende muslimer, de bidrar till en ökad hotbild mot Sverige och svenskar. Det är väldigt konkret det pris vi nu får betala för ett antal illvilliga individers provokationer. Jag har väldigt svårt att se något vackert i detta. Där finns inget konstruktivt eller konstnärligt. Det går givetvis också att invända att det är också djupt ironiskt att det ska anses vara yttrandefrihet att bränna någons annans skrivna ord, ta ifrån dem rätten att uttrycka sin åsikt. 

Finland, vårt grannland och en stark demokrati, tillåter inte koranbränningar. Där räknas den typen av aktioner – att bränna eller vanhelga heliga skrifter – som brott mot trosfriden. Det är ingen orimlig hållning, kan jag tycka, även om jag medger att diskussioner om gränsdragningar här är mycket svåra och ska ske med försiktighet.

 

Voltaire brukar frekvent felciteras i dessa sammanhang och diskussioner. Ni vet, ”jag delar inte din åsikt, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka den.”

Och visst, rätten till det fria ordet är värd att betala ett mycket högt pris för. Men när jag ser Paludan tramsa runt eller någon linda bacon kring koranen, kan jag inte låta bli att tänka – är det verkligen den här skiten vi ska dö för? 

Fredrik Pettersson är S-märkt opinionsbildare, verksamhetschef på ABF och tidigare politisk redaktör på Folket. Han skriver återkommande S-krönikor i tidningen